Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idrottsmänniskor är tråkmånsar

Annons

(det är svårt men gör ett försök): tänk er en massmedial bevakning av teater, konst, litteratur, jazz, klassisk musik, körsång och andra (föregivna) minoritetsaktiviteter som stod i proportion till bevakningen av idrott.

I så fall skulle ÖP – och alla andra dagstidningar – dagligen innehålla mellan åtta och tio sidor kulturbevakning.

Det låter naturligtvis helt snurrigt, men lugn – det är bara en hypotes.

Ett tankeexperiment.

Som om det var verklighet skulle betyda att ni i dag fick läsa ett stort reportage om hur amatörmålaren X känner inför sin nya föreställning på Galleri von Oben som öppnar nästa vecka.

Hur har han laddat?

Vad har han ätit?

Vilka penslar har han använt den här gången?

Kommer vi att få se impressionism eller expressionism?

Kanske nåt ur Düsseldorfskolan?

ett reportage om ett gäng tappra division 3-skådespelare som funderar på att ta steget upp i division 2 och ge sig på en uppsättning av Moliéres ”Den inbillade sjuke”.

Efter detta ett dubbeluppslag om en kvinnlig haikudiktare och hur hon ligger i intensiv träning inför sin nästa diktsamling, samt flera kortare artiklar om olika rappare och vissångare och hur det gått med deras senaste alster.

Q-Base eller Pro-Tools i studion?

För och emot.

Hur får man en altfiol att hålla stämningen i en dragig bygdegård?

Och så den konstnärlige ledaren för ÖTV som står och pekar mot ett tomt fält med uppfordrande blick: ’Här borde Östersunds nya teaterarena ligga!’

Det är klart det gör.

Fast kanske inte för att det ÄR det – utan för att vi lärt oss att det ska vara absurt.

Precis som tidningsläsare (och sponsorer och sportjournalister), lärt sig att tycka att det är viktigt med åtta till tio sidor sport i tidningen om dagen.

Visst, idrott är fostrande och samhällsdanande och allt det där, men det är konst, teater och litteratur också.

Tänk om näringslivet kunde fatta det nångång.

Och att idrott är kul, men att idrottsmänniskor (oftast) är förbannat tråkiga (utom Peja Lindholm som svär och är himla folklig).

Det är Abba på stereon, Jan Guillou i bokhyllan och Lasse Åberg på väggen, och innan alla ni bowlare, häcklöpare, boxare och skidskyttar (som garanterat inte läser den här krönikan) ställer er upp och vrålar rakt ut om ”fördomar” och ”förutfattade meningar”, stanna upp en stund och fundera på vilka fördomar NI har om oss kulturmuppar.

Jag lovar att det är precis lika illa där.

Om inte värre.

Mer läsning

Annons