Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inflyttarna är bättre på att tillvarata möjligheter

/
  • 2009 blev en riktig snövinter med snödjup på 120 centimeter.
  • Folke Boogh kan det mesta om det som utspunnet sig kring sjön Hotagen, och han har tagit fram en karta med namn på platser som är på väg att glömmas bort.Laxviken är en av länets mest väldokumenterade byar i bild genom bygdefotografen Nils Svensson och hans tusentals bilder.
  • Skogs- och flottarmuseum har cirka 2 000 föremål, film och bildspel, och här finns även den första patenterade snösläden i världen från 1924.
  • Markus Helmerius säsongjobbar i Åre, men vill gärna hem till Laxviken för att åka skidor eller skoter.
  • Per Helmerius är beredd på att öppna ett av gårdens hus för turister och Bo på lantgård. I huset bodde bygdefotografen Nils Svensson som under långt liv såg till att dokumentera bygden med sin kamera.  Nils var bror till Pers farfar Helmer Svensson.
  • Det är öppna spjäll på postlådorna i Laxviken när vinden ligger på från sjön och fjällen i väster.
  • Byn består av tre delar, Östra Laxviken, Västra Laxviken och den lite mer diffusa benämningen

Annons

et är vid nedre spetsen av den 3,5 mil långa Hotagssjön som Laxviken ligger, och här rinner sjön ut i Hotagsströmmen

– Det tar en hel dag att köra trolling upp till Hotagens kyrka, och vattensystemet fortsätter sedan ytterligare 3,5 mil in i Norge, säger Folke Boogh.

Han fann både jobb och sin fru i byn när han blev flottningschef i Hårkan 1959. Laxviken låg mitt i flottningsleden, och flottingen gav 14–15 personer i byn jobb under 6–7 månader per år.

– Mellan 1,5–2 miljoner stockar flottades varje år i Hårkan, tills epoken tog slut 1969.

Folke Boogh har med sitt Skogs- och Flottarmuseum hållit liv i flottningsepoken. En gedigen samling av utrustning, redskap och modeller finns i museet. Bland annat finns ett digert bildarkiv med 1 400 bilder från flottningen i Indalsälven och Ljungan från åren 1899–1939.

På den tiden bodde 200 personer i byn och Laxviken kunde stoltsera med tre affärer. Två försvann på 60-talet och den sista lades ner 1979. Det var tio år efter att den sista rumpan hade gått i Hårkan. Nu tog lastbilarna över transporten av virket, och byns liv förändrades. I dag har Laxviken cirka 100 invånare.

– Ett 90-tal bussar och totalt har runt 14 000 personer hittat hit under de 14 år som museet varit i gång.

med samlingen i framtiden är inte klart, men Folkes barn har lovat att den inte ska skingras åt olika håll. I dag är den inrymd i gårdens ombyggda ladugård.

– Mina föräldrar hade 5–6 kor och lite skog, och jag förstår än i dag inte hur de kunde klara sig på det, säger Doris Boogh, som jobbat som lärare i Aspås.

Gårdens kor försvann 1970 när hennes mamma dog, och då slutade Doris far med jordbruket. Sedan dess har en granne brukat marken, men nu är det hästgården intill som betar på marken.

Vi åker dit men ingen finns hemma, mer än gårdens hästar som nyfiket tittar på oss från sina hagar. Via mobiltelefonen får vi veta att Stefan Olovsson sitter och kör skördare någonstans i skogen. Och Annethe Ovesson, som normalt är den som tar hand om skotningen, är i Östersund.

Familjen Ovesson/Olovsson har satsat på kombinationen hästar och skog. De har med sitt stuteri Salmonbay fört in uppfödning av halvblod till Laxviken. Fyra miljoner kronor har lagts på ett nytt 1 200 kvadratmeter stort ridhus och nya boxar. Stuteriet har ett 20-tal hästar, och affärsidén är att föda upp, utbilda och sälja hopphästar. Bland kunder finns exempelvis landslagsryttaren Helen Lundbäck som valt att tävla med en häst uppfödd i Laxviken. Samtidigt satsar paret Ovesson och Olovsson hårt på skogsbruket, där de stegvis utökat gårdens areal till att i dag omfatta runt 1 000 hektar skog.

När byn etablerades för drygt 250 år sedan var det möjligheten till ny odlingsmark och bra tillgång till fiske och jakt som hade betydelse. I dag är det skogen som värderas, och byns skog är fortfarande privatägd. Kanske är det anledningen till att Laxviken känns lite mer levande än många andra byar ute på den jämtländska landsbygden. Men byn har gått igenom samma förändringsvåg som alla andra byar. De tidigare jobben på gårdarna finns inte längre. Inte en enda mjölkko finns kvar i Laxviken.

var vi 16–20 mjölkbönder här i socken, men nu finns bara någon enstaka kvar i Laxsjö och Flykälen, säger Per Helmerius, som tog över farfars gård efter att ha växt upp på Frösön, där hans far Sven var präst.

– Själv hade jag tolv mjölkkor under mina 20 år som mjölkbonde, men jag gav upp och slutade 1999.

– Det svåraste var att berätta för pappa att jag skulle sluta med mjölkkorna.

Per skolade om sig till undersköterska och vid sidan av jobbet på Solbacken i Föllinge har han nu kvar ett antal dikor hemma på gården.

– Dikorna har jag mest för att hålla markerna öppna.

Nu funderar Per på att satsa på uthyrning i form av ”Bo på lantgård”. För det finns gott om hus på gården.

För 20-årige sonen Markus som är hemma på besök från säsongsjobbet i Åre är Laxviken en skön plats att komma hem till emellanåt.

– Jag tänker plugga till ambulanssjuksköterska, men när jag blir 50 år kan jag ta över, säger Markus.

pappa Per är överens om att den två år yngre brodern Erik kanske är den som har mest visioner för gården. För byns och hela landbygdens framtid är Per Helmerius optimist.

– Det är många som vill ha ett annat leverne, och de som köper fritidshus här flyttar sedan hit. I Laxviken finns inga tomma hus.

– Det är lätt att vara kritisk till nyinflyttade som inte har lärt sig att sopa av sin bro ordentligt när det snöar. Men samtidigt är inflyttarna bättre på att se och ta till vara möjligheter.

– De tar hit gäddfiskare, lagar mat och kör ut matlådor, öppnar städfirma, bygger om flottningsföreningens lokaler till boende och så vidare.

– Nyinflyttarna förgyller dessutom våra årsmöten med att bjuda på sig och våga kasta ut nya idéer, säger Per Helmerius.

– Det brann upp, säger Per och ler lite skevt.

– ÖP skrev om det under rubriken . Det var 1981 och min far, som blivit ägare till fastigheten, beslöt att han skulle elda upp det förfallna hotellet.

som hade byggts 1910 för att ta emot luftgäster, försäljare och skogsfolk. Men det stolta hotellet blev till sist bara till en bra hårdragen rubrik i lokaltidningen.

Själv får jag nöja mig med minnet av hur det såg ut genom bakrutan på fars Volvo PV för 45 år sedan.

Mer läsning

Annons