Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Infödingar i mellersta Norrland är inga offer

I snart ett år har jag varit på en roadtrip i mellersta Norrlands kust- och inland, och fjälltrakter. En fantastisk resa, en av mitt livs bästa faktiskt. Nästan bättre än då jag och några vänner, för 20 år sedan, köpte en Saab 95 och drog till Medelhavet.

Annons

Jag har hälsat på vindkraftsvurmare i Sidensjö i Ångermanland och stött på vindkraftsskeptiker i Fullsjön i Östjämtland.

Träffat bärplockare från Bulgarien, i en grusgrop mellan Hoting och Rossön.

Pratat med mjölkbönder i Kovland och på Norderön.

Mött en flykting från Eritrea som blivit lurad på pengar av Arbetsförmedlingens etableringslots.

Pratat med syrier som önskar att få träffa sina barn och familjer igen.

Hittat lärare och vårdpersonal som går på knäna i de offentliga maskineriet.

Hälsat på hemma hos två landshövdingar och diskuterat med ministrar och riksdagsledamöter.

Druckit kaffe med rumänska tiggare och Persson invest höjdare.

Ett otal möten med människor i deras vardag, som jag försökt beskriva och rapportera om. Jag lever min lokalreporterdröm, som om ingen mediakris fanns.

Men vad jag egentligen sett har jag funderat en hel del på. Vissa dagar har det känts som om att jag bara jagat offer. Sökt efter drabbade och förfördelade glesbygdbor. Som får chansen att tala ut i media, eller med milt verbalt våld övertalas till det.

Men de dagarna hör till undantagen.

Faktiskt.

Oftast har jag stött på livs- och stridsvilja, som vilken träpatron eller forbonde som helst skulle avundas.

Infödingar i mellersta Norrland är som folk är mest. Men knappast några offer.

Under det här året har jag åkt på ett storvarsel – på aluminiumfabriken i Sundsvall. I vintras trodde den ryska huvudägaren att de måste packa ihop en tillverkningslinje och tvingas göra sig av med 60 personer. Där träffade jag en dyster arbetare som oroade sig för framtiden.

Tvärtom har jag vid ett flertal tillfällen rapporterat om arbetsgivare som nyanställer. Samtalen har ofta handlat om att företagarna har svårt att hitta arbetskraft, inte att de vill kicka dem. Det är statliga verk, it-företag, tillverkningsindustrier och textilfirmor som expanderar.

Och ryssarna, de drog tillbaka sitt varsel.

Men visst finns de här, de koloniala mönstren.

Skogen, vattenkraften, vindsnurrorna, fiskodlingarna och gruvhålen.

Som ägs av någon, någon annanstans.

Där känslan för många är att storkapitalet tjänar storkovan på deras mark – om och om igen.

Det är en strid som några börjar ta. På riktigt och för första gången, kanske.

Mitt strå till stacken är att fortsätta åka ut och möta människor. Ett tag till. Har jag tänkt mig.