Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Infrastrukturen är fortfarande huvudproblemet

En flopp kallas regeringens satsning med supermiljöbilar. Regeringen har avsatt 200 miljoner kronor i en statlig fond med premiepengar på 40 000 kronor per supermiljöbil, dessa beräknas inte räcka i år. Så var i ligger floppen?

Annons

Tidigare gick miljöbilsgränsen vid 120 gram/km, och eftersom den behövde vässas utreddes miljöbilsdefinitionerna och från och med den 1 januari 2013 blev dessa också kraftigt förändrade.

Statistiskt sett står tjänstebilar för två tredjedelar av den totala marknaden, dock är det ingen stor andel av dessa som när det gäller förmånsbilar är en miljöbil, beroende på att värdet då blir för högt.

För att förbereda sig inför regelförändringen som trädde i kraft 2013 ökade antalet nyregistreringar av miljöbilar december året innan. Supermiljöbilar registrerades det 928 stycken 2012, 1 546 stycken 2013, och denna siffra förväntar sig Bil Sweden ska öka i år och hamna på 4 500 elbilar och laddhybrider. Totalt såldes det 269 000 nya bilar 2013.

Att satsningen kallas för en flopp har att göra med samma problematik som tidigare – infrastrukturen. Ständigt denna infrastruktur som inte prioriteras tillräckligt för att el- och hybridbilar ska kunna vara ett fullt gångbart bilalternativ förutom i innerstadstrafik med omnejd. En konsekvens av detta är att så få som 141 privatpersoner köpte en definierad supermiljöbil 2013. Branschen efterfrågar en expansiv utbyggnad av laddningsstationer, men även fler möjligheter som erbjuder laddning när bilen står parkerad hemma.

Det är lätt att förstå frustrationen som fortfarande finns, för inte undra på att vi hamnade här i detta läge då elbilen fortfarande inte lyckas få tillräckligt med gehör för dess behov av nödvändig infrastruktur. Om elbilarna inte går att köra utan att föraren behöver tänka på möjliga skräckscenarion om att stå utan laddning i minusgrader, varför skulle någon då vilja köpa en elbil?

Men, och ett stort sådant, det finns dock de som är så kallade early-adopters, tidiga användare, som är fullt medvetna om att infrastrukturen lämnar mycket att önska, och trots detta köper en elbil och på något sätt får ekvationen att gå ihop – laddstolpsproblematik inkluderat.

Miljön ska främjas, och hur vi väljer att färdas land och rike runt är en stor bidragande anledning till att regeringen valt att införa en så kallad supermiljöbilspremie, men också en förhöjd skatt för alla andra som av olika anledningar väljer att äga och framföra en mer koldioxidstinn bilmodell. Premien är tänkt att få oss att välja miljön, och pengarna, framför att inte vilja vara en viktig kugge i den gröna omställningen. Men i alla fall så brukar det bli tvärstopp vid det rent ekonomiska.

Många vill gärna bidra till en bättre miljö, men eftersom de inte anser att den privata ekonomin rymmer ett inköp av en nyare och utsläppsvänligare bilmodell, och kollektivtrafiken inte är ett gångbart alternativ, så förnyas inte heller den totala fordonsparken riktigt så snabbt som den skulle behövas.

Den senaste tiden har det utdelats en del svingar från oväntade håll gällande miljön, och en av dessa kom från Trafikverkets nationelle samordnare för klimatfrågor, som hävdade att Sverige inte kommer att uppnå miljömålet 2030 på grund av att fler och fler köper fyrhjulsdrivna bilar. Rättmätiga mothugg kom, men varför uteblir kritiken mot den undermåliga infrastrukturen?

Problemet är redan definierat, allt som behövs nu är enbart att någon drar igång en allomfattande rejäl investering så att det äntligen händer något. Eller är det tänkt att infrastrukturen ska vara färdigutbyggd samtidigt som miljömålet är uppnått?