Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingemar Olofsson

Ingemar Olofsson, Bölåsen, Oviken, har avlidit under sitt 89:e levnadsår.

Annons

Ingemar växte upp som mellersta barn i en syskonskara på nio barn. Han föddes i Borgen men flyttade tidigt med familjen till Billsåsen där han också gick sina första skolår. Familjens kringflackande tillvaro i jakt efter arbetstillfällen upphörde när Ingemar var 8 år och de bosatte sig på torpstället vid Tronsbäcken, mellan Borgen och Bölåsen.

Som vanligt var under Ingemars uppväxt började han vid tidig ålder att arbeta. Efter konfirmation blev skogsarbete och drängsysslor på närliggande bondgårdar hans bidrag till familjens försörjning. Det tunga skogsarbetet kom att prägla Ingemars fortsatta liv då han tidigt fick bestående knä- och ryggskador.

Cykelturerna på 1950-talet, och bilturerna i början av 60-talet, gick allt oftare till Bölåsen. Där bodde nämligen Linnea, och Ingemar blev mer och mer involverad i hennes gård. Från 1967 på heltid, då de gifte sig. I närmare 30 år drev sedan Ingemar och Linnea sin mjölk- och köttdjursproduktion, stundtals med upp mot 50 djur. Ett nytt bostadshus byggdes och ladugården byggdes ut. "Bonderiet", som Ingemar sa, var ett slitsamt arbete som gav lite frihet och fritid. Den längsta sammanhängande fritiden, som Ingemar kunde erinra sig, var två semesterveckor fördelade på två år; första året en biltur längs Blå vägen och andra året längs Silvervägen.

För några år sedan började Ingemars kropp att svikta, men tankeförmågan och det enastående minnet höll han intakt in till det sista. Det var inte tal om att skriva upp telefonnummer och kortkoder, inte ens spelrader som Lotto och Keno – han kunde alla utantill.

Ingemar var en passionerad jägare, och under 40- och 50-talen drygade han ut sina blygsamma inkomster genom att sälja räv- och ekorrskinn. Inte sällan med mig som hjälpreda både under jakten och under beredningen. Jag såg i hans blick, när han berättade, hur han drömde sig tillbaka till den där första jakten med vitstövarn Stej, då det sköts fem harar. Historien berättades flera gånger, faktiskt en sista gång bara veckor innan han gick bort.

Jag hade förmånen att leva nära Ingemar under min tidiga barndom, liksom under åtskilliga skollov. Jag uppskattade hans omsorg och humor, och förstås jaktäventyren, vi blev nära varandra och jag saknar honom. Han var mer min bror än min morbror.

Stig-Göran

Annons