Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inget jobb, ingen a-kassa, inget aktivitetsstöd

Måste delge min frustration och tydliggöra vad man kan råka ut för som arbetslös/arbetssökande.

Jag kom precis ifrån ett "möte" på Arbetsförmedlingen som kallades för "jobbmorgon", och nu är jag rent ut sagt så förbannad så det kokar i mig.

Annons

Min historia med Arbetsförmedlingen börjar hösten 2011 eller egentligen tidigare men det var första gången jag träffade min handläggare på arbetsförmedlingen. En handläggare som jag "haft" i över ett år.

Innan detta blev jag satt hos en jobbcoach som lärde mig att lista alla saker jag gjort. Det kallas tydligen att skriva CV. Vilket jag aldrig gjort tidigare under mina år som arbetssökande (sarkasm). Kul.

Efter det så blev det inte så mycket mer utan jag sökte jobb på egen hand utan större resultat, Något vikariat här och där, från mars 2011 till november 2011.

I november 2011, cirka en vecka efter min pappa gått bort hastigt i en läkemedelsbiverkan, var det helt plötsligt jätteviktigt att jag kom in och träffade min handläggare på Arbetsförmedlingen, och det kunde absolut inte vänta trots att jag gick omkring i en bubbla av sorg.

Då började skiten om igen. Man skulle komma in en gång i veckan och lära sig skriva CV och "bevisa" att man hade sökt något jobb. Vilket jag gjorde.

I juli 2012 kom samtalet. Vi kanske har ett jobb på gång åt dig.

– Haha, va?

Okej, grymt exalterad att få börja jobba på riktigt åker jag in och får reda på att det inte är på riktigt, utan det är ett företag som får bidrag av Arbetsförmedlingen för att anställa mig.

Jag får i och för sig en "riktig" lön men det är tydligen inte a-kassegrundande eller försäkringsgrundande.

Jag blir i vilket fall som helst nöjd över att få vara på ett ställe varje dag och får ut, i överlevnadssynpunkt en lön som fungerar. Jag och chefen på företaget blir informerade om att detta gäller ett år först men att vi, Arbetsförmedlingen, självklart förlänger det om allt fungerar bra. Jag började med att praktisera utan lön i augusti och september och i oktober började min "anställning" och jag ska få lön. Gött mos, tänker jag.

Jag jobbar och trivs bra och jag fick uppfattningen om att de var nöjd med mig också.

Så jag tar till och med ett lån och köper mig en lägenhet och flyttar från mammas 3-rummare, som hon flyttat till efter att pappa dog. För jag vet ju att jag har jobb minst två år framöver, eftersom jag trivs och chefen är imponerad över min jobbinsats.

Allt går bra. Jag har flyttat in i min lägenhet och jobbar och lyckas få till ekonomin så allt går ihop varje månad.

I augusti 2013 skickar min chef mejl och försöker få tag på min handläggare på Arbetsförmedlingen för att förlänga min "anställning", men lyckas inte få kontakt. Han väntar någon vecka och försöker igen. Men lyckas inte nu heller.

September kommer och vi har ännu inte hört något. Vi tar för givet att jag ska fortsätta jobba så jag kör på och chefen är nöjd med mitt jobb. Chefen skriver ytterligare mejl utan att få svar. Så vi kör på.

Den 4 oktober ringer handläggaren till mig och säger:

– Du Thomas. Jag ber om ursäkt men du skulle ha slutat jobba den sista september.

– Den sista september? I fredags alltså?

– Ja precis, men jag har något nytt på gång åt dig.

Efter samtalet snackade jag och min chef och han sa då att de kunde betala min lön från sista september och veckan ut, det tackade jag ju naturligtvis för.

På fredag ringde handläggaren upp igen och sa att han skulle mejla mig angående ett jobb han hade på gång. Det mejlet kom aldrig.

Jag tog också för givet att jag var inskriven på Arbetsförmedlingen från det att jag slutade jobba. Men det är jag osäker på nu om jag var eller inte.

Jag blev i alla fall kallad på jobbmorgon 7 november.

Jag gick dit. Fick en lapp jag skulle fylla i. (Som jag förstod det för att de skulle slippa "pricka i frånvaro" likt man gör för 7-åriga förstaklassare.)

Handläggaren kom och pratade med mig.

Han sa någonting i stil med:

– Vi måste ta tag i dig nu Thomas.

– Ja det låter ju bra.

– Vi måste återaktivera dig och då hamnar du i aktivitetsfasen.

– Okej?

– Ja. Du kommer att hamna hos en jobbcoach på taktik (?) och de är jättebra. De gör studiebesök och så går de och tränar en gång i veckan på något sportcenter.

– Jaha okej. Ja, det är klart jag gör om jag måste.

– Men grejen är att du inte har rätt till någon ersättning.

– Haha, va? Vad fan säger du? Så jag ska åka in till stan varje dag för att göra studiebesök och gå och träna. Utan så mycket som busspengar? Eller någon ersättning alls?

– Ja, så är det.

Här blev jag förbannad och sa något i stil med att "ni är för fan värdelösa. Och du ringde för fan en vecka efter jag skulle sluta och berättade att jag fått sparken". Sedan gick jag.

Jag blir så jävla less.

Okej att det inte går att förlänga bidraget av någon anledning som han sagt att jag kunde få i två år. Men då kanske man kan få en liten föraning två–tre månader i förväg så man i alla fall har en liten chans att hitta något nytt jobb.

Nepp. Inte heller en månad i förväg. Inte en vecka. Ingenting. Jo, en vecka efter jag skulle ha slutat.

Så nu står man här. Lån och hyra på 6 000 kronor i månaden. Telefonräkningar, interneträkning, elräkning och allt skit. Och då får man höra att man inte har rätt att stämpla. Inte ens rätt till det där lilla futtiga aktivitetsstödet på 2 500 kronor i månaden.

Vad ska jag göra nu?

Ingen a-kassa. Inget aktivitetsstöd. Ingenting. Och det där jobbet han hade på gång måste ju ha försvunnit eller någonting.

Thomas Lindström

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel