Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: 20-årig tjej: Östersund är ett rent helvete för den som lider av psykisk ohälsa!

”Det kommer att bli bra”, ”du kommer att få hjälp” eller ”du kommer inte alltid att må så här”. Det är de tre vanligaste meningarna jag hör i min vardag.

I sju års tid har jag fått vad regionen skulle kalla ”hjälp” på olika enheter runt om i Östersund. En väldigt fin stad till ytan, men som visat sig vara ett rent helvete för någon som lider av en psykisk sjukdom.

Jag har fått rådet att ta hjälp av alla möjliga mottagningar som finns runt om i staden. Det har varit allt från BUP till UMP till psykiatriska akutmottagningen och så vidare. Om denna ”hjälp” hade hjälpt mig skulle jag inte sitta här i dag och skriva det här meddelandet, som jag hoppas kan väcka känslor och reaktioner.

Tyvärr så är depression inte lika lätt att behandla som ett brutet ben.

Jag börjar ge upp och tappa hoppet på att min sjukdom någonsin kommer att gå över. Tyvärr så är depression inte lika lätt att behandla som ett brutet ben. Jag önskar att jag hade kunnat sätta ett gips på min sjukdom, som hade gjort att jag fick må som vanligt igen. Depression verkar vara oerhört svårt och krångligt för experter att ta itu med.

Den enda mottagningen för ungdomar som precis fyllt 19 (UPM) eller som kanske är äldre än så, valde regionen att lägga ned, från en dag till en annan.

Enligt de psykologer jag träffat så är det den enda behandlingen som de har att erbjuda.

Att sitta på UPM och samma dag få besked om att det var den sista gången jag skulle få sitta där med min psykolog, var ett av de värsta besked jag fått. Veckan efter stängde de ned. Min medicinering skulle jag nu sköta själv, jag hade inte längre någon att gå och prata med varje vecka, och inte inte heller visste jag hur jag skulle gå vidare från den punkt jag var på. Det var några år sedan, men det sitter fortfarande djupt i mig.

Jag har fått möjligheten de senaste månaderna att gå en behandling som jag var ytterst skeptisk till i början. Enligt de psykologer jag träffat så är det den enda behandlingen som de har att erbjuda. Ja, då har jag ju inte så mycket val än att kämpa vidare.

BUP är för dem som är under 18. Ungdomsmottagningen har endast kuratorer, och jag kan även tillägga att min enda kontakt där slutade med omedelbar verkan bara sådär.

UPM blev nedlagt. Ätstörningen fokuserar på förhållandet till mat. Ja, då har vi bara en mottagning kvar, det vill säga akutpsykiatrin.

Vi behöver också den hjälp som ni varje dag ger till dem som lider av en fysisk sjukdom.

Om min nuvarande behandling inte skulle fungera så fick jag uppmaningen att höra av mig till psykiatrin, som jag också varit i kontakt med tidigare under dessa sju år. När jag ringer dit blir jag nekad och får förklarat till mig att jag ju tillhör hälsocentralen, och att det blir där jag får hjälp.

Med den här korta historien ville jag bara förmedla min aggression och besvikelse över de små resurser som läggs ner på att hjälpa de psykiskt sjuka. Vi behöver också den hjälp som ni varje dag ger till dem som lider av en fysisk sjukdom.

Det är ert ansvar att hålla dörrarna öppna även för oss som mår dåligt. Vi lever år 2020 och psykisk ohälsa är en av de största folksjukdomarna i Sverige. Något borde finnas att göra åt denna skam.

20-årig tjej från Östersund

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel