Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Då fick man använda all kraft man hade för att få ned plantan

I en artikel i ÖP berättas om arbetslösa som får sätta plant. Detta är positivt, tycker jag. Plantsättarna får röra på sig i frisk luft samt tjäna lite pengar.

Stängda gränser hotar skogen – arbetslösa ska rädda miljontals plantor i Jämtland (14 maj)

Artikeln får mig att tänka tillbaka på mina somrar när jag satte plant vid mitten av 1960-talet. Under en av somrarna jobbade jag med två gamla farbröder och vi skulle sätta plant på ett stort hygge.

Marken var inte alls bearbetad för oss plantsättare, men det brukade vara så, och verktyget vi fick använda var en vanlig hacka, inte en som det är att lätt trycka ner i jorden.

Det var bara att använda all sin kraft att göra gropar i marken där plantan skulle tryckas ner. Flera gånger råkade jag hacka på stora stenar. Det gjorde ont i armarna och efter det fick jag värk ett par dagar.

Vissa dagar var det varmt och soligt så att jag svettades och blev sjöblöt. Andra dagar regnade det, till och med åskade.

En dag när jag skulle fika med farbröderna tog jag fram en kaffetermos, en smörgås, en bulle och en stor flaska med vatten. Farbröderna tittade på mig när jag tog flera stora vattenklunkar. En av dem sa till mig:

”Tänk, stårs, att du beell säätt pläntan häle dagan, till å män en tåkken hen dag når de räägn å ååsk. Att du får krafta te dä, dä er nå huskut så svårst å begrip dä”.

Den andre farbrodern sa då: ”Tja, män kanske du stårs har nagå elixir here'n dän storflaska”.

Jag skrattade och sa: ”Hehe, äh, dä er nå bäre å haakk”.

Då var det tungt att hacka. Minsann.

Eira K. Nilsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel