Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Den fina klockan klarade bara av två tidsomställningar – det var bättre förr

När jag fyllde 70 år fick jag en klocka av min hustru och mina barn. Ingen vanlig klocka, utan en från en stjärnurmakare.

När jag växte upp fanns tre klockmärken som gav respekt; klockmärken mellan A och O enligt det grekiska alfabetet. Den här klockan hade ett namn som började tidigt i detta alfabete.

Klockor förr var komplicerade med fina detaljarbeten, små kugghjul och fjädrar som höll klockan i gång tillsammans med en oro. Den enda oro vi berörs av i dag är den vi möter i vårt dagliga liv, som kan vara väl så stor.

Gårdagens klockor höll vi i gång genom att regelbundet dra upp dem med en skruv som satt upptill på klockan. Dagens klockor, med synbarligen mycket enklare urverk, drivs med ett batteri – skruven upptill behöver du använda två gånger per år när du ställer om mellan vinter- och sommartid.

Jag fick, som var vanligt på forntiden, alltså då jag växte upp, min första klocka när jag konfirmerades. En helt vanlig klocka, inget stjärnurmakarur.

Den klockan vill jag tro följde mig i 15 år. År med mycket skogs- och jordbruksarbete, men även studier. Det underhåll den behövde, som jag minns det, var ett par rengöringar utfört hos den som sålt klockan; Mildes Ur på Köpmangatan.

Min 70-års present, stjärnuret, batteriklockan, där gick skruven för omställning sönder efter 4 år, till en kostnad på över 1 000 kronor. Ett år senare hände samma sak igen. Vill påminna om hur man använder denna skruv i dag, alltså mellan sommar- och vinteromställning.

Jag lämnar in klockan och säger att jag vill inte betala för reparationen – det här är ju en mångårig pensionär som inte längre är så aktiv, inte mycket skogsarbete numera, han tycker att klockan ska tåla två tidsomställningar utan att gå sönder.

När jag ska hämta ut klockan vill de trots allt ha betalt, även om de den här gången tycker att det räcker med 500 kronor.

En gammal grinig gubbe som jag klarade inte detta besked utan tyckte att de kunde behålla klockan, och så blev det.

En då förbannad gubbe: Lars Gabrielsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel