Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Drömmen är att eleverna inte hittar något skräp på skräpplockardagen nästa år

Det var dags för skolans årliga skräpplockardag. Dagen inleddes med en film om sopor. Den innehöll förfärande fakta: Till exempel tar det 10–20 år för en plastpåse, som kastats i naturen, att brytas ned, 1–5 år för en cigarettfimp och 200 år för en aluminiumburk.

Efter varmkorv som kommunen bjöd på var det dags att ge sig ut på skräpjakt. I ett huj hade barnen spritt ut sig över det område de fått sig tilldelat, utrustade med soppåsar märkta med plast, papper, metall, glas och brännbart.

Jag tänkte att de kommer väl snart tillbaka med ganska så tomma påsar, för vem slänger väl skräp på ett område runt en skola där man vet att skolbarn leker och springer? Det dröjde dock inte länge innan jag såg barnen gå med näsorna i marken och plocka upp saker som de lade i soppåsarna.

I ett hörn vid en av skolbyggnaderna fanns ett litet grunt brunnsliknande hål. Någon hade lyft av locket och släppt ned något glasföremål som gått i bitar. En liten flicka plockade försiktigt upp dem. Om och om igen sa hon: ”Tänk om något djur trampat där. Tänk om något djur trampat där.” Det var hjärtskärande att höra.

Sedan var det fimpar. Massor med fimpar. Så småningom kom barnen in på något som jag antar är en allmänning. Där låg den gamla hockeysargen, delar av fordon och allt möjligt. ”Så mycket skräp!” ropade barnen och trängde oförväget in bland all bråte.

”Ni behöver inte städa där. Det är bara för mycket skräp! Och de som har skräpat ner där kommer säkert och städar upp”, ropade jag. Ja, man måste ju försöka låta lite positiv när man har med barn att göra.

Barnen ville inte sluta städa. Inget lämnades åt slumpen. Ibland uppstod små diskussioner om huruvida ett visst skräp, förvandlat till oigenkännlighet av tidens tand och ett tufft uteliggarliv, skulle läggas i den ena eller andra soppåsen.

En grupp barn hade hittat en massa skräp under bron till ingången i ett av skolhusen. De låg på backen och försökte peta fram plastpåsar, plastflaskor med mera med pinnar de hade hittat.

Det var dags att äta lunch men barnen gav sig inte förrän de hade städat upp allt. Soppåsarna hade nu blivit proppfulla och tunga att bära.

Alla påsar samlades framför skolan, tillsammans med all bråte som inte fick plats i soppåsarna. Anblicken av skolhuset förde tankarna till de förmodligen asiatiska kåkbyggnader, till hälften begravda i sopberg, som vi hade sett på sopfilmen.

Alla borde få se med vilken iver, vilket engagemang och noggrannhet som barnen sprang runt med soppåsarna. Den som har sett det kan helt enkelt inte längre kasta skräp på backen och i naturen.

Jag har en dröm. När det är dags för nästa års skräpplockardag, tänk om barnen då kom tillbaka med tomma soppåsar och sa: ”Vi hittade inget skräp. Vi hittade bara en massa tussilago och snödroppar, vitsippor och blåsippor.”

Barn är värda att få plocka vårblommor (inte fridlysta förstås) när det är vår – inte plastpåsar, plastflaskor, glasbitar, cigarettfimpar och hopknycklade ölburkar.

En stor eloge till alla Sveriges barn för deras fina insatser på skolornas skräppockardagar! Det är bara så tråkigt att de ska behövas.

Jenny Nordenström

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel