Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: En desperat mor skickar iväg sin älskade son för att han ska få leva – vilken kärlek!

Sitter och tittar på foton på vår sons Facebook. Fotona är fyra år gamla och visar en pojke i 15–16 års-åldern med lite runda kinder. Bilderna är tagna strax efter att vår son kom till Sverige från Afghanistan.

Jag tittar på bilderna och känslorna väller upp inom mig. Jag tänker på den aktuella debatten, både när det gäller asyllagen men framför allt när det gäller ensamkommande.

Vilken kärlek att sända iväg sitt enda barn för att han förhoppningsvis skulle överleva.

Jag tittar på fotona av en älskad son, älskad av oss, hans nya svenska föräldrar och syskon, och älskad av en biologisk mor i Afghanistan. Jag tittar och det värker i mitt bröst och tårarna väller fram. Vilken kärlek att sända iväg sitt enda barn för att han förhoppningsvis skulle överleva.

Jag tänker på mina biologiska barn när de gick i högstadiet. Det skulle vara en mycket allvarlig situation innan jag skickade iväg dem ut i världen på vinst och förlust med vetskapen att jag förmodligen aldrig mer skulle få se dem. Det skulle verkligen ha varit den sista utvägen. Alla andra alternativ skulle ha varit uttömda.

Talibanerna kom för att hämta pojkarna i vår sons by. De sköt grannen.

Och så var det för vår sons biologiska mor och många andra föräldrar från Afghanistan. Det var ett överhängande hot. Talibanerna kom för att hämta pojkarna i vår sons by. De sköt grannen. En desperat mor samlar allt hon äger och sänder iväg sin älskade son, det mest värdefulla hon har, för att ge honom en chans att överleva. Vilken kärlek.

Efter en lång farofylld resa nådde vår son och de andra Sverige. Och här blev de inte trodda. De är lycksökare och saknar asylskäl. Deras föräldrar var oansvariga och dessa barn skulle ha stannat och krigat mot talibanerna. De får inte stanna de ska skickas tillbaka.

Jag tittar på fotona igen och tänker att mina biologiska barn i den åldern inte hade klarat av att ta strid mot beväpnade terrorister. I Afghanistan är drygt 40 procent av befolkningen 14 år eller yngre. Ska de ta striden? Situationen är ännu värre nu än när de lämnade landet som barn 2015.

Vår son känner sig tvungen fly vidare från Sverige och lämna sin familj ännu en gång om inte Sveriges regering gör något åt saken.

Jag har en bild på vår son som togs förra sommaren. Jag tittar på hans armar. De vittnar om mer än fyra års tortyr i asylprocess och olika överklaganden. Ärren efter att ha försökt minska ångesten med rakblad vittnar om vad Sverige har gjort mot dessa ungdomar och fortfarande gör.

Vår son känner sig tvungen fly vidare från Sverige och lämna sin familj ännu en gång om inte Sveriges regering gör något åt saken. Vår familj blöder.

Barnen hann fylla 18 år och drabbades retroaktivt av en tillfällig lag som tagit bort deras asylskäl.

Stefan Löfven lovade att dessa ungdomar skulle få en rättvis bedömning som barn. I stället drog Migrationsverket ut på handläggningstiderna. Barnen hann fylla 18 år och drabbades retroaktivt av en tillfällig lag som tagit bort deras asylskäl. För jo, de hade asylskäl när de kom, vad som än påstås.

Nu är det hög tid, faktiskt försent egentligen, att regeringen ger alla ensamkommande upprättelse och låter dem stanna permanent. Det skulle även ge civilsamhället som ställt upp när samhället svikit upprättelse.

En förtvivlad mamma

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel