Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Fördelningen av pengar i Östersunds kommun får mig att vilja skrika högt i protest

 
Coronaviruset
Visa alla artiklar

Jag lyssnar på vår statsministers tal. Löfven meddelar att vi ser en liten nedgång i smittspridningen, men att läget fortfarande är kritiskt i vårt samhälle. Trycket på bland annat vård- och omsorgspersonal är stort, säger han. Jag är övertygad om att han i sitt tal inte syftar främst på chefer och administratörer inom vård och omsorg.

Den satsning och fördelning av pengarna som nu görs i Östersunds kommun får mig att vilja skrika högt i protest, eller gråta, men vad hjälper det. Man får gnugga sig i ögonen och titta en extra gång, kan det här verkligen stämma? Har de råkat sätta några nollor fel kanske?

Att arbeta inom den här branschen har alltid varit lågavlönat. Vi har vant oss att ge av oss själva för att andra ska ha det bra. Det är inget som har betalat sig i pengar, men det har känts bra ändå på något sätt.

I pandemitider har det verkligen blivit uppenbart hur viktig funktion vi har. Vi har blivit hyllade med en massa stöd, sång och applåder. Ovant, men skönt att folk äntligen inser det viktiga vi gör, inte bara nu under pandemin. Det är vi tillsammans med annan vårdpersonal som är de verkliga hjältarna.

Det är vi som ska agera dörrvakter så att coviden inte tar dem, våra medborgare och inte tar oss.

Läs även: Insändare: Distriktssköterskor: Utan undersköterskor och vårdbiträden havererar den kommunala hemsjukvården

Vi tar oss till jobbet i ur och skur, i trängsel och i snöstorm, det kvittar. Vi är där. Kollegorna blir sjuka, vi stannar kvar och jobbar övertid. Vi finns nära för våra medborgare, med risk för smitta åt båda håll.

Vi tvålar och spritar, vi kämpar på i våra skyddsmunderingar, vi håller avstånd så gott det går för att måna om både den fysiska och psykiska hälsan. Ibland går det bara inte att hålla covidsäkert avstånd.

Det är människor vi möter och bemöter. För allt detta och lite till ska vi nu hedras med 300 kr mer i månaden, om vi är lojala mot fattade beslut. Man får vara glad för det lilla, så vill de nog att vi ska tänka.

Men det är skillnad på vad våra chefer får extra på en redan mycket högre lön än vad en undersköterska eller stödassistent har. Personliga assistenter får inget extra alls, inte heller outbildad personal, trots deras viktiga insatser. Hur tänkte de nu?

Jag säger inte att det är lätt att vara chef, de har sina utmaningar. Men jag undrar, vad har verksamhetscheferna gjort som motiverar 5 500 kronor extra jämfört med våra 300 kronor? Kan någon svara mig vem som tagit detta beslut och varför?

Medan cheferna och administrativ personal kan sitta hemma i myskläder och sköta sina jobb därifrån har jag och mina kollegor varit ute på fältet och agerat hjältar.

Jag har fått vara hemma och sjukskriven fyra gånger på grund av covidsymptom. Samtliga gånger med negativt provsvar, men med stort avdrag på lönen. Den första dagen med 700 kronor i ersättning från Försäkringskassan, före skatt. De andra dagarna med vanligt sjukavdrag.

Jag hade lätt valt att göra mitt jobb hemifrån om det varit möjligt för mig.

Det är framförallt för att behålla och rekrytera personal som den här fördelningen gjorts, säger Larry Hallberg som är förhandlingschef på Östersunds kommun.

Jag tror att Larry och gänget behöver tänka om och göra en annan fördelning. Nedvärdera oss inte så här säger jag. Ge oss mer pengar istället för bara vackra ord.

Stödassistent

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel