Det har saltats tre, fyra år nu på E14 mellan Krokom och Järpen. Den som åkt denna sträcka borde kunna räkna ut att salt hör inte hemma här uppe i Norrland. Vägen är bar hela vintern, saltlaken sprids konstant i skytteltrafik. Stålen på plogbilen sliter upp sår i vägbanan. Asfalten, kvartsiten fräts upp av saltet, saltet tillåter tövattnet att rinna ner i sprickor och sår. Och tjälskotten har fått sig en rejäl hjälp, som vid nästa köldknäpp spränger sönder väg och beläggning. Och detta verkar alla bara acceptera. Nu har saltet lyckats förstöra vår enda asfalterade väg som finns i Jämtland mellan öst och väst.
Hur är det med målet: miljön, säkerheten och nollvisionen? Saltet fraktas runt halva jordklotet och sprids dygnet runt. Dubbdäcken går hela vintern på bar väg, slits ut på halva livslängden samtidigt som tungmetallen ökar tredubbelt. Bilarnas livslängd halveras, olyckorna blir värre och fler. Viltet trivs på vägarna. Hastigheten ökar. Spolarvätskan femdubblas, avfettning dubbleras, vägarna totalhavereras. Det går i princip fortsätta rada upp konsekvenserna.
Måste alla huvudlösa jobba som beslutsfattare vad det gäller våra vägar? Är det inte ert jobb att förbättra vägarna och inte förstöra dem? Tänk om, gör rätt.
Yrkeschauffören
