Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inte nu men nu, eller kanske aldrig

Nu står jag vid dörren.
Nu tar jag ett steg tillbaka, och ännu ett, och där är skorna som jag sätter på mig, vänster först, alltid vänster sko först.

Annons

Nu hänger inte jackan på sin galge längre, utan runt min frusna kropp.

Nu träffar små, nervösa regndroppar fönsterrutan i farstun, en efter en efter en.

Nu lägger jag höger hand på dörrhandtaget och trycker ner det.

Nu öppnar jag dörren.

Nu är den öppen.

Jag står på gården i en halvmeter snö och solen skiner och jag räcker ut tungan mot himlen, mot snöflingorna och det börjar skymma och dagen blir kväll.

Jag vill att dagen ska bli kväll och komma till ro.

Jag vill också komma till ro.

Jag ser min mamma plötsligt stå där framför mig och hon säger hej min vän, så länge sedan vi sågs.

Jag vet, säger jag, för du är ju död, men det gör inget vi kan väl prata lite ändå.

Jag får en varm mjuk sjal av henne, hon lägger den försiktigt runt min hals.

Jag ser att du är frusen och trött och ledsen, säger hon sakta, men det blir bättre, och så går hon, utan att vända sig om, utan att vinka.

Jag gräver ner mig i snön, den halvmeterdjupa snön, med min hund som kramar mig, vi sitter så, tätt ihop, tills det töar och så vi går in och vips går vi ut igen.

Jag är barn nu och sitter i mitt favoritklätterträd i Mörsil, ser ut över allt och alla och tror för en gångs skull att inget är farligt, och jag är inte ens längre höjdrädd.

Jag springer, jag springer på alla byns vägar och snubblar aldrig och flyger nästan och jag kan andas lätt, lätt.

Nu ser jag morgonen randas över vårt hustak.

Nu ser jag huset där så mycket sjukdom bor och jag blundar, men när jag tittar igen står det kvar och det skrämmer mig inte längre.

Nu är jag du och du är någon helt annan, jag kan inte se vem du är, vem är du?

Nu ger du mig en stor, sliten väska, men jag kan inte öppna den, bänder och sliter i den och slänger den sedan rakt ut i Storsjön och väskan öppnas och alla drömmar ramlar ut, huller om buller.

Nu går jag mot dörren.

Nu tar jag ett par steg in, och tar av mig skorna, vänster först, alltid vänster sko först.

Nu hänger jackan på sin galge igen.

Nu skimrar kvällssolen skamlöst på fönsterrutan i farstun.

Nu öppnar jag dörren.

Nu är den öppen.

Nu.