Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ivar Lo-Johansson satte Jämtland på kartan

Ivar Lo-Johansson (1901-1990) tillhör de stora svenska författarna under 1900-talet. "Måna är död" och "Asfalt" är två av hans litterära verk, som också har en stark anknytning till Jämtland.

Annons

Under några sommarveckor 1921 arbetade han som dräng i Orrviken.

Sommaren 1927 bodde han på en fäbodvall i närheten av Krångede.

Båda dessa händelser använde han senare i två uppmärksammade romaner. Ivar Lo-Johansson är därmed en av de författare som har satt Jämtland på den litterära kartan.

Ivar Lo-Johansson (1901-1990) tillhör de stora svenska författarna under 1900-talet. Han har ett starkt socialt och samhällskritiskt patos och har med sina böcker haft ett direkt inflytande på samhällsutvecklingen. Hans skildringar av lantarbetarnas villkor bidrog till lagändringar och han påverkade bland annat synen på åldringsvården.

Han har även skrivit två böcker med stark anknytning till Jämtland. Den första, "Måna är död" (1932), blev hans litterära romandebut och genombrott som författare. Det är ett kärleks-, passions- och svartsjukedrama som utspelar sig på fäbodvallen Tjärnboviken i närheten av Krångede i östra Jämtland. Där bodde han sommaren 1927 tillsammans med Maria Nordberg (1887-1969), förebilden till Måna i romanen. Boken bygger således på verkliga händelser. I memoarboken "Asfalt" från 1979 tecknar han ett utförligt porträtt av Måna och beskriver bakgrunden till romanen.

Ivar Lo en av de få som har beskrivit de mäktiga Krångedeforsarna innan de byggdes ut på 1930-talet och blev den tidens största kraftverk i Sverige. Så här skriver han på ett ställe i boken.

"Det liksom skrek i forsen. Ibland lät det som glädje, andra gånger hördes det som rop i nöd. Sådant berodde på tiderna och luften, men bland folket i bygden gick det många sägner om anledningarna till de skiftande ljuden. De som bodde här lyssnade ut regn och storm, oväder och torka ur forsens brusningar. Av skriken i fallen tyckte de sig höra egendomliga ting."

Långt senare, när kraftverket var byggt, noterade han i en annan bok att människorna har blivit montörer.

För några år sedan fick författaren Bodil Malmsten Ivar Lo-priset. Det är ett fint litterärt pris till minne av Ivar Lo-Johanssons författarskap.

I sitt tacktal sa Bodil Malmsten så här:

– Där jag var barn i en by i Norrlands inland och fjälltrakter läste alla "Gårdfarihandlaren" av Ivar Lo.

Skälet till att alla läste "Gårdfarihandlaren" är bland annat att den bygger på verkliga händelser. Det är en självbiografisk bok om en resa som författaren företog på cykel sommaren 1921. Han försökte försörja sig som gårdfarihandlare, men det gick inte så bra. Via Dalarna, Vemdalen och Klövsjö tar han sig till Orrviken. Där tar han under en tid jobb som dräng. Det händer en rad saker under hans vistelse på gården och han gör en hel del intressanta iakttagelser, bland annat om naturen, Storsjöodjuret och ett jämtländskt bondebröllop.

För att vara Ivar Lo är det en närmast uppsluppen och rolig bok trots att den handlar om fattigdom, svält och annat elände. Många år senare, när han hade blivit en känd författare, återvänder han till gården. I "Gårdfarihandlaren" skriver han så här:

"Tretti år efter det att jag rymt från bonden, fick jag en vår en så stark lust att återse gården där jag varit, att jag reste upp till Östersund och därifrån tog en taxibil ut till stället. Utan att veta vilka som numera fanns på gården…köpte jag med mig en ask konfekt och mer av en slump två små paket blomfrön…

Så snart jag stannat på gårdsplanen och känt igen mig, sprang ett par halvstora flickor in till modern i sommarstugan och ropade till henne:

– Nu är den där författaren här som var dräng hos morfar och mormor.

Bonden var död. Det som gladde mig var att han innan han dött talat många gånger om mig och sagt att den där pojken vi hade som dräng kanske inte var så mycket för att arbeta, men han var snäll. Vi åkte i bilen bort till ängen vid utladan där jag stängt gärdsgård och skulle ha tagit upp torv, och på vägen mötte vi grannfrun, som hade gift sig om midsommaraftonen. Gärdsgården var nerfallen.

Tillsammans med döttrarna planterade jag blomfröet direkt ur de färggranna påsarna. Blommorna vi planterade var glim och praktvädd, arter som gick på den breddgraden."

En av döttrarna som planterade blommorna tillsammans med Ivar Lo-Johansson heter Rut Rundgren och bor i Dvärsätt. Hennes mamma är den Greta som beskrivs i boken. Rut berättar att Ivar Lo höll kontakten med familjen ända fram till sin död 1990.

– Jag talade med honom i telefon veckan innan han gick bort, berättar hon.

Om Ivar Lo hade kommit till gården i dag skulle han nog bli ganska förvånad. I dag är det nämligen en strutsfarm, Orrviken struts. Gårdens ägare, Morgan Olofsson, är barnbarn till Greta.

Ivar Lo bodde i bryggstugan, som utgjorde en del av ladugården. Det huset är rivet, men den lada som han beskriver i boken finns kvar, liksom rester av den gärdesgård han hade till uppgift att sätta upp.

"Gårdfarihandlaren" är en av de böcker som Ivar Lo själv uppges ha tyckt mest om. Och de verkliga händelserna bakom "Måna är död" återkom han ofta till under resten av sitt liv. Två orter i Jämtland, Krångede och Orrviken, har således haft stor betydelse för en av de mest kända bland de arbetarförfattare som brukar sammanfattas under rubriken trettiotalisterna.


Annons