Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag åkte till Paris för ett rendez-vous

Förra helgen lämnade jag min man och reste ensam till Paris för ett rendez-vous.

Annons

Det var verkligen ett kärleksmöte det handlade om, även om det inte var av den sort som man kanske kan misstänka.

Det var i själva verket ett underbart kärleksmöte mellan mig och Paris, La Ville-Lumière, som varade från fredag eftermiddag till måndag förmiddag, och sällan eller aldrig har jag haft en så perfekt minisemester.

Paris och jag förstod varandra till fullo i en ordlös kommunikation som fortfarande gör mig lycklig bara jag tänker på den. Allt jag sökte fanns där, alla mina planer gick i lås (förutom att jag inte hann med Jardin du Luxembourg den här gången heller) och mitt hjärta slog i perfekt harmoni med den passionerat förälskade människans speciella rytm.

L'amour, toujours l'amour. En stad är inte ett bara en samling sten, asfalt och plåt, det är en levande organism med en särskild doft och ett särskilt ljud, och ingen stad är den andra lik. Framför allt är ingen stad lika vacker som Paris eller äger samma stil, finess och grandeur.

Alltihop började med att maken skulle ha en jobbhelg hemma tillsammans med en partner. Storsint erbjöd jag mig att lämna arenan fri och tänkte att jag kan ju alltid besöka min moster i Döviken, Krångede.

Ragunda kommun har sin speciella charm, och jag tänker ofta på vad min pappas moster Hilma konstaterade när hon närvarade vid mitt dop i Ragunda kyrka i juni 1963 och efteråt blickade ut över dalen: "Hen tappe Oviken styggt".

Bevingade ord av klassikerkaraktär.

Sedan sa jag, mest på skämt, att jag kanske hellre tog en liten tripp till Paris, men knappt hade jag yttrat orden förrän jag satt vid datorn och började undersöka hotell och flyg. En feber bröt ut i mitt bröst – skulle det vara möjligt? Döviken i all ära, men det är tomt på boulevarder och trottoarserveringar. Haute couturen lyser också med sin frånvaro.

När jag berättade om mina planer för vänner och kolleger möttes jag av två reaktioner: Några tyckte att det verkade jättehärligt att åka iväg utan sällskap, andra sa att de aldrig skulle tordas och skulle det inte bli lite tråkigt också?

Jag älskar min man högt och rent, och även om vi har många gemensamma intressen skiljer vi oss också åt. När jag med röda kinder och glöd i stämman berättade att jag tänkte besöka de kvarter i Montmartre där det ligger massor av tyg- och sybehörsaffärer och att det skulle bli så himla spännande, då anade jag en tacksamhet i hans blick över att han slapp följa med.

Och när jag vandrade runt på mode- och textilavdelningen på Musée des Arts Décoratifs och såg den stora utställningen om den belgiske modeskaparen Dries Van Noten och vad som inspirerat honom, då kände jag ingen stress och jäkt över att hinna klart i tid eftersom jag inte hade bestämt med någon att vi skulle ses vid utgången om en timme.

I stället kunde jag faktiskt gå in i de allra första rummen på utställningen en gång till, bara för att den var så bra.

Jag kunde åka till Hermès nyaste butik som ligger på Rue des Sèvres på rive gauche och lugnt begrunda det faktum att ett armband som kostar 175 000 euro och som jag naturligtvis aldrig kan äga, ändå kan skänka mig sann glädje för att det är så vackert, och känna lycka över att jag kunde stå där och ta del av det.

Jag kunde se den stora utställningen med Niki de Saint Phalles verk på Grand Palais fast jag egentligen var på tok för överlastad med intryck och fötterna värkte, och det var ändå så bra att jag nästan grät.

Att ensam äta middag på restaurang var det som kändes mest pirrigt innan jag for, men det gick hur bra som helst. Ett bord för en person? Bien sûr, Madame! Jag fick samma service som om jag varit två. Inte heller placerades jag närmast toaletterna eller köksingången.

Sista kvällen beställde jag en Kir Royal som apéritif utan att någon höjde på ögonbrynen eller kallade mig för ett lättfärdigt stycke. Att som ensam kvinna bli serverad av män som bär vita skjortor, svart väst, svart fluga, svarta byxor och vitt midjeförkläde som når ned till fötterna, det är en upplevelse som jag varmt kan rekommendera.

För att ändå ha något att göra om jag blev nervös, köpte jag en anteckningsbok med svarta skinnpärmar som jag alltid bar med mig. Där förde jag resedagbok medan jag satt och väntade på mat och vin och kände mig lite intellektuell. Passande nog låg hotellet precis på gränsen mellan Quartier Latin och Saint Germain des Prés.

Jag tordes till och med använda min stapplande och haltande franska mer än jag tidigare gjort, och kanske var det den allra största vinsten och lyckan med att resa ensam, nämligen segern över mig själv. Och törs jag, törs du!