Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag är så trött på engelskan!

Jag satt på bussen på väg till jobbet för några dagar sedan. En bekant steg på en hållplats senare, såg att jag satt där och slog sig ned, varpå jag ryckte ur mina örongångshörlurar och konverserade med henne under resan in till stan.

Annons

"Örongångshörlurar" är min egen svenska översättning av begreppet "in-ear"-lurar, det vill säga hörlurar som man stoppar in en bit i hörselgången, alltså inte den traditionella hörlursmodellen som så att säga vilar utanpå själva ytterörat, eller "öronvingen" om man vill vara lite mer poetisk.

Med stigande ålder har jag, trots min anglofila läggning, och trots att jag verkligen inte är den som drar sig för att droppa oneliners (!) på engelska, börjat närma mig det rabiatas gräns när det gäller slentriananvändandet av engelska ord och uttryck i svenskan.

Vi i medierna är fullständigt hopplösa på det här, särskilt när vi internt diskuterar internet (och allt som hör därtill), affärsstrategier, digitala läsarvanor och kompetensutveckling. Då bara måste vi frusta ur oss uttryck som "digital nativies" (unga personer som inte minns en tid utan internet), "benchmarka" (jämföra) och "early adopters" (tidiga användare).

På engelska låter tydligen allting mycket fränare och liksom riktigare, på något vis. Har en annan tyngd och presence (närvaro, närhet), you know!

I universitets- och högskolevärlden kommer regelbundet krav på att all undervisning ska ske på engelska, och visst, jag hajar ("I am hajing"), engelska har blivit vår tids latin, vårt lingua franca.

I akademiska kretsar underlättar det om alla håller sig till samma terminologi, och jag fattar att internationellt företagande behöver sitt språk. Men resten av oss då?

Jag blir till exempel så otroligt trött på alla reklambudskap som riktas till oss helt vanliga medborgare, där huvuddelen av budskapet förvisso kan vara på svenska men där payoffen (reklamterm som betyder ungefär "en sammanfattande devis för hur ett företag vill uppfattas") alltid är på engelska, även om avsändaren bara är en liten korvmoj ute i skogen: "Great sausage – great taste!"

Titta på en mediepersonlighet som bakoraklet Leila Lindholm. Hennes tre senaste receptsamlingar heter "Hello cupcake", "One more slice" och "A piece of cake", och hennes nya konceptbutik gör allt för att verka amerikansk: "Leila's general store – fine quality goods".

Men är det inte bra att vi lär oss att använda engelska, svenska är ju ett så litet språk? Förvisso. Men inte beter vi oss så här när det gäller andra stora internationella språk som tyska, franska och spanska. Då är tröskeln betydligt högre.

Jag var nyligen på en konferens där vi pratade mycket om "community", och där en av de ansvariga på allvar hävdade att det inte finns någon bra svensk översättning för detta engelska ord. På finska (hennes modersmål) fanns det påstod hon, men svenska icke.

Vilket nonsens! Jag blev så upprörd att jag inte fick fram ett ljud utan bara gick därifrån (något lite kanske det berodde på att jag ibland blir aningen trött på min egen ovana att alltid vilja vinna varje diskussion). "Community" har en rad betydelser som alla syftar på gemenskap i någon form, och pratar man om digitalt umgänge i grupper på nätet är det fullt möjligt att säga "nätgemenskap", eller varför inte "nätgrupper", "nätsamhället", "webbgrupp" eller vad som passar bäst.

Men vi i Sverige omfamnade så villigt ordet "community" att det i dag anses vara behäftat med betydelser och närmast magiska egenskaper som helt enkelt inte går att översätta till svenska, vilket naturligtvis bara är larvigt koketteri. Vi ändrar och lägger till betydelser av svenska ord varenda dag utan att vi tänker på det, men om en ny företeelse först omnämns på engelska så är det för många hugget i sten att så ska det heta.

Jag minns en diskussion en gång med en kille som på fullt allvar hävdade att man inte kunde översätta engelska film- och boktitlar eftersom det skulle vara ett brott mot upphovsrätten och ungefär lika töntigt som att översätta ett personnamn. Han är inte ensam om den åsikten.

Tyska, franska, spanska, någon? Persiska? Ryska? Mandarin? Nej, jag förstod väl det.

Fast egentligen skulle den här krönikan inte alls handla om engelska, inte på en enda fläck. Jag hade tänkt skriva om det märkliga att vi nutidsmänniskor måste ha hörlurar på så fort vi rör oss utanför hemmet utan sällskap, och så det så blev det så här i stället. Men I'll be back!