Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag – en jävla hycklare


Jag går förbi ännu en tiggare.
Går in på kvartersbutiken och tänker dystert:
”Jag måste i alla fall köpa lite mat åt honom.”

Annons

Jag gör det ibland. Löjliga småsaker: en påse jordnötter. Några chokladkakor.

För att döva samvetet. För att stå ut. För att mota bort insikten – om så bara för en stund – att jag är en osannolikt priviligierad människa. Jag borde givetvis ge pengar men vill inte stödja ett system som riskerar att utnyttja såna som han. Allmosor kan aldrig vara vägen ur den här situationen. Intalar jag mig.

Varken i enskilda fall eller när det gäller hela tiggarkollektivet. Nån måtta får det vara. Faktiskt. Så därför: mat. Också en form av allmosa, jag vet, men förhoppningsvis får han äta den själv. Så jag köper några bananer.

Kommer på mig själv med att börja plocka bort bananer från klasen.

Skäms. Men för helvete! Din snåla Iidiotjävel. Tar en hel klase! Står du och oroar dig över att du inte har råd, eller vaddå? Kommer på mig själv med att inte välja de dyrare Krav-bananerna (som jag alltid köper åt mig själv). Köper Krav-bananer. Köper choklad. Går ut och ger dem till tiggaren. ”Här. varsågod.”

Talar ner till honom. Han tittar upp. Herrskap och tjänstefolk. Som det alltid varit.

Men jag är less på det så jag sätter mig ner på marken bredvid honom – där utanför affären. Folk stirrar ogillande (inbillar jag mig). Jag sitter där i fem minuter och pratar med mannen i fråga.

Inser att det är en jävla skillnad det där med att stå och sitta. Hur hade jag kunnat tro nåt annat?

Jag frågar: ”Hur länge ska du vara här?”

Han svarar: ”Två månader.”

Jag: ”Det blir kallt, du. Det här vädret är inte normalt häruppe, vet du. Sitta ute blir nog svårt redan nästa vecka.”

Han tittar trött på mig: ”I’m sorry. Don’t understand. No speak english.”

Jag säger nåt på svenska. Om växthuseffekten. Om kommande snöglopp. Pladdrar nervöst. Tänker: ”Snart kommer polisen. Jag beter mig konstigt. Ställ dig upp människa. Du koketterar med din altruism. Lägg av med det. Finns inget värre än såna som gör så. Det är så jävla B.”

Tiggaren är lika gammal som jag. Jag hade tippat på tio år äldre. Skinnet runt hakan och kindkotorna är spänt. Han är hålögd. Har inget körkort. Inget jobb. Ingen status. Vet inte vem Löfvén är. Eller Kinberg-Batra. Det finns miljoner till som han i Rumänien. Många kommer att söka sig lyckan i Sverige, redan till våren.

Jag reser mig, säger hej och åker därifrån. Tar inte med honom hem. Bjuder inte på middag. Ger inte pengar. Skriver den här krönikan i stället. Hatar mig själv för det. Och för min feghet. Det blir inte ett skit bättre av att jag vädrar min medelklassångest i spalterna.

Eller av att du läser den.