Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag har sagt adjö till fast telefoni

Trettio år efter att jag skaffade mitt första egna telefonabonnemang, har jag nu tagit adjö av den fasta telefonin i hemmet.

Annons

Från och med nu är det bara mobilen som gäller, och ärligt talat, det är inte många förutom telefonförsäljare av abonnemang för fast telefoni som kommer att uppröras eller förvånas över detta. Så värst många andra är det inte som ringt vårt hemnummer de senaste åren.

När jag för tre månader sedan vände mig till Telia för att säga upp abonnemanget, undrade visserligen kvinnan i kundtjänsten lätt uppgivet varför, men det var närmast en retorisk fråga. Mitt svar, att vi i princip slutat att använda den fasta telefonen, hade hon redan hört av många andra (fast knappast från de teleabonnenter som bor en och en halv meter utanför tätorten och därför hamnar i evig mobilskugga).

Numret till min första egna telefon är för evigt inpräntat i minnet: 031-41 62 60. Jag var 20 år och bodde i Göteborg i ett rum som tillhörde en lägenhet men hade egen ingång. Telefonen var en Diavox med vit kupa och svart lur och sladd.

En telefon med knappar i stället för nummerskiva kändes fortfarande lite som science fiction, och jag sörjde inte alls att min telefon inte hade den så kallade R-knappen som gav avancerade funktioner som "samtal väntar".

I och med detta enorma kliv in i självständigheten slutade jag också att rabbla upp telefonnumret när jag svarade. I stället sa jag "Kicki" och kände mig lite avantgarde.

Min hyresvärd hade omtänksamt ställt in en liten telefonbänk i den lilla hallen som hörde till mitt rum, och där lade jag ordentligt telefonkatalogen i en av lådorna.

Telefonbänken, minns ni den? Tillverkas den ens nuförtiden? Vid en snabb sökning på nätet tycks andrahandsmarknaden svämma över av telefonbänkar i teak och furu. Sverige översköljdes av en sådan mängd teakmöbler på 1950- och -60-talen att de nästan varit omöjliga att sälja, men kanske börjar just telefonbänken att få lite skön hipsterstatus nu?

På Bukowskis market ser jag en bänk i rokokostil från "andra hälften av 1900-talet". Utropspriset var 2 000 kronor i februari i år, men säljaren fick nöja sig med 1 700.

En telefonbänk från Ikea gjord av spånskivor kan man kanske elda med? Andrahandsvärdet lär vara noll och intet.

Nej, den tiden är länge sedan förbi när telefonen hade en fast plats i ett hem. Själva idén om att vara hänvisad till att sitta i en hall så fort man vill prata i telefonen känns väldigt bakvänd i dag, vana som vi är med att allting ska vara bärbart och sladdlöst.

Bara att nu försöka förklara vad en "telefonhytt" var för det uppväxande släktet känns omöjligt, nu när genomsnittsåldern för att få sin första mobil verkar ligga runt 9–10 år.

Själv minns jag exakt hur det kändes att stå i en telefonhytt vid Stortorget och trycka en vinterkall bakelitlur mot örat medan man petade in 25-öringar i myntinkastet. Minns även mycket väl själva doften i de hytterna – tro mig, det var inte bättre förr.

Men det är inte bara telekommunikationerna som förändras. Skrivstilen tycks vara ett minne blott i de svenska grundskolorna, och verkar ha fasats ut trots att ingen fattat något beslut om det.

Märkligast är dock att handskrivandet över huvud taget kan vara på väg att försvinna, enligt ett TT-telegram från 21 november. När kursplanen för grundskolan gjordes om för två år sedan var det nära att handskriften togs bort, berättas det, men fick ändå vara kvar eftersom man bedömde att det fortfarande finns tillfällen när man behöver kunna skriva för hand.

"Frågan är om eleverna förlorar något viktigt i sin språkinlärning av inte få skriva för hand. Det korta svaret, om man frågar Caroline Liberg, professor i utbildningsvetenskap vid Uppsala universitet, är nej.

– Att man använder dator eller Ipad, som många skolor gör de första åren, hjälper ju snarare barnen att komma in i skrivandet, säger hon."

Tanken svindlar! Penna och papper, vad kan vara enklare eller mer naturligt? tänker jag upprört. Jag, som numera får ont i handen när jag skriver något som är längre än ett vykort.

Nej, i en inte alltför avlägsen framtid kommer förmodligen ett papper med handskrift på bara att vara något som återfinns i en låda i en telefonbänk i teak som aldrig gick att sälja på loppis.

Och kanske står det på det papperet: "Kicki 031-41 62 60".