Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag kommer inte fortsätta spela med ÖFK"

Tidningen 100 % krönikör Jonas Desai sammanfattar säsongen.

Annons

Detta blir min sista krönika för 100 procent Östersund och troligtvis också det sista jag skriver med utgångspunkt i Östersund på ett bra tag. Det är nämligen så att jag inte kommer fortsätta spela med ÖFK nästa säsong, utan går vidare mot nya utmaningar och nya stimulanser. Jag tar mina gitarrer, mina fotbollsskor och mina minnesbilder med mig.

Det har varit två lärorika år. Det är här jag har blivit en elitfotbollsspelare. Det är här jag upplevt mitt enskilt bästa minne på en fotbollsplan. Det är också här min kärlek till fotbollen har testats, och det är här jag oroat mig för mitt självförtroende för första – och förhoppningsvis sista – gången.

När allt adderas så blir summan en tjurig tacksamhet, för det som varit bra men också för det som varit tufft. Ofta glömmer man i stunden bort hur viktigt det kan vara med prövningar, att det till och med kan vara dessa som gynnar en mest när allt kommer omkring. Allt handlar om huruvida man har sinne nog att lära sig något av det. Det är ett tankesätt som är sympatiskt och nyttigt, dock inte alltid enkelt att leva efter. Men en strävan kan också betyda mycket.

Året börjar ta slut och efter en säsong som denna finns mycket att nämna. Summeringen är svår då det finns många höjdpunkter under ÖFK:s historiska första år i svensk elitfotboll. Dalarna är inte lika många och inte heller lika viktiga i detta skede, därför lämnar vi cynismen. Egentligen är varje match lika minnesvärd i en första säsong som denna, men vissa förtjänar förstås extra rampljus.

Jublet när Rasmus gör mål mot Hammarby är häftigt. Eders 1–0 mot Sundsvall är lika viktigt som snyggt, dessutom välförtjänt för en spelare som antagligen kommer nå mycket högre nivåer under sin karriär. Teatern är egentligen värd en hel sida för sig. Sällan har något så (inledningsvis) avskytt och fruktat mynnat ut i så mycket bra. Reaktionerna bland spelarena efteråt var högst oväntade och antagligen mycket välkomna. De tydde på att vi skulle kunna tänka oss att blotta oss sådär igen.

Det kommande året kan bli ännu roligare för ÖFK. Med moderna fotbollskoncept och duktiga spelare kommer man långt. När man dessutom har detta publikstöd är det svårt att inte förutspå framgång. Nu med ÖFK på säker mark i svensk elitfotboll kan man utnyttja detta mer förmånliga utgångsläge, förhoppningsvis som en språngbräda för högre nivåer och ännu bättre fotboll. Jag kommer att följa ÖFK:s framgång från annat håll men med samma intresse, och jag är troligtvis inte den enda. Tack för mig.