Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag ser bara möjligheter nu"

Ett internationellt företag följer sin "tillväxtstrategi" och kvar var blir en tom fängelsebyggnad i Norrlands inland.

Itellas flytt till Östersund är ett oerhört slag för Strömsund – men långt ifrån alla känner sig slagna.

– Jag ser bara möjligheter nu Jag får sätta mig i skolbänken och bli något annat, men flyttar gör jag inte, säger Ulrica Jonsson, en av många som inte följer med det finskägda företaget till Östersund.

Annons

Itella har sysselsatt 63 personer i den gamla fängelsebyggnaden i Ulriksfors. Mest kvinnor. Tidningen Strömsund träffar Ulrica Jonsson och arbetskamraterna Veronica Runsten och Therese Forsberg en morgon utanför deras arbetsplats.

Det har gått två månader sedan Per Åslund, vd, kom med beskedet att Itella, som ett led i en tillväxtstrategi, lägger ner filialerna i Ulriksfors och Hackås.

I en intervju med SVT förklarade Per Åslund att det skulle bli lättare att locka kompetent personal nu när verksamheten förlades till Östersund, men att alla anställda i Hackås och Strömsund förstås fick följa med.

– Det var ett uttalande som lät fördjävligt för oss som är anställda här. I efterhand har vi fått förklarat för oss att det i så fall skulle handla om anställningar inom IT, och att det finns ett större utbud av det i Öster-sund. Det kan vi ju köpa, men det hade han också gärna fått förklara offentligt, säger Veronica Runsten.

Vad var reaktionen när beslutet kom?

– Det var chockartat för många.

– Jag är fackligt aktiv och vi i styrelsen kände på oss att det skulle ske något större, men då trodde vi att det skulle handla om uppsägningar, säger Ulrica Jonsson.

Uppfattningen på byn har också varit att Itella är en trygg arbetsgivare.

– Det har varit som en stöttepelare. Där finns det alltid jobb liksom, säger Therese Forsberg.

Varför följer ni inte med till Östersund?

– Jag har barn och en familj som jag vill träffa någon gång också. En pendling på 24 mil till Östersund skulle göra arbetsdagen alldeles för lång. Familjen går före, säger Veronica Runsten.

Ulrica Jonsson bor två mil norr om Strömsund, och för henne var det aldrig ett genomförbart alternativ att pendla till Östersund.

– Jag har familj med barn. Barnen har jag dessutom varannan vecka och min man jobbar borta mycket, så det skulle inte fungera, säger hon.

– Dessutom trivs jag väldigt bra och vill vara kvar på orten.

Therese Forsberg har även hon tagit sitt beslut utifrån familjesituationen.

– Jag har hus och familj här i Strömsund. Avståndet för att pendla är för långt.

Vet ni hur många som följer med?

– När alla hade valt så var det 24 stycken som skulle följa med, lite mer än en tredjedel.

Nu är det alltså nästan 40 stycken som ska försöka slå sig in på jobbmarknaden i Strömsund, där det redan nu är magert.

– Men jag ska sätta mig i skolbänken. Tyvärr har jag ingen högre utbildning. Jag har suttit här för länge, det här kan bli en bra spark i rumpan, säger Veronica Runsten, och får medhåll av Therese Forsberg.

– Jag vill ta chansen att styra mitt eget liv, och då är det bästa jag kan göra att börja studera, säger hon.

De vill också bort från otryggheten.

– Att komma in på ett till sådant här ställe igen utan utbildning, att vara sista in och först ut. Så vill jag inte leva, säger Veronica Runsten.

Men ni blir kvar i Strömsund?

– Ja, jag trivs bra här. Om jag inte absolut måste så flyttar jag inte, säger Veronica Runsten.

– Jag vill ju bidra med något positivt till samhället här.

Ulrica Jonsson.

Beskedet om nedläggningen i Ulriksfors slog ner som en bomb bland de anställda.

"Det var chockartat för många. Jag är fackligt aktiv och vi i styrelsen kände på oss att det skulle ske något större, men då trodde vi att det skulle handla om uppsägningar", säger Ulrica Jonsson, till vänster.

Artikeln kommer från tidningen Strömsund.