Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

– Jag ser bara skillnad på ljus och mörker

Hon är Sveriges första kvinnliga pianostämmare, spelar SM i schack varje år och är ordförande i sin förening. 88-åriga Georgibelle Fröjse förlorade sin syn i tonåren och ser bara skillnaden mellan ljus och mörker, men har ett kristallklart intellekt. Hon måste planera allt och ständigt ha hjälp för att kunna leva ett så aktivt liv. Mellan 4 ögon berättar hon att drömmen är att kunna ta sig en egen promenad när hon själv har lust.

Annons

• Det finns bara en person i Sverige som heter Georgibelle och det är du. Hur fick du ditt namn?

– Jag är faktiskt den enda i världen med det namnet, det har någon undersökt. Mina föräldrar lämnade Östersund och bosatte sig i Calgary i Kanada. De kunde ingen engelska, men min pappa hade kommit över en svensk-engelsk grammatik som han läste på båten över. Min mamma lärde sig genom att lyssna. Hon fick jobb på en damfrisering, där det fanns en ung kvinna som hjälpte henne tillrätta. Kvinnan hette Georgibelle och mina föräldrar bestämde att jag skulle heta det. Pappa ville också att jag skulle heta Karin, men det lät konstigt på engelska så det blev Cora. Cora Georgibelle fick jag heta.

• Det hände i början av 1900-talet, du är född 1925 i Calgary. När kom du till Jämtland?

– När jag var sju år gammal. Mina föräldrar skulle åka över och hälsa på, men övertalades av släktingarna att stanna.

• Nu är du 88 år och har varit synskadad sedan du var ung. Vad var det som hände?

– Jag fick glasögon på grund av vanlig närsynthet när jag var sex år. När jag kom till Sverige och började skolan här blev jag kallad glasögonorm och de andra barnen kastade snö på mig, jag blev mobbad. Det var inte vanligt att barn hade glasögon då, jag var den enda. Jag hade gått två år i skolan i Kanada och kunde läsa, skriva och räkna, men jag kunde ju inte så mycket svenska. Den jag kunde hade jag lärt mig på landet, jämtska alltså, så i efterhand kan jag förstå hur det lät. Jag fick börja första klass för att lära mig läsa igen. Det var hårda bud.

• Och ögonen blev sämre?

– Jag gick fyra år på Norra folkskolan, som den hette, och på den tiden fick man göra prov för att få läsa vidare på läroverket. Jag kom in och gick där i fyra år, men började se allt sämre. Bokstäverna började hoppa omkring efter att jag läst en kvart och därför klarade jag inte att gå vidare till gymnasiet.

• Vad var det som hände med ögonen?

– Något som heter Retinitis pigmentosa. (En ärftlig ögonsjukdom). Jag kan se skillnad på ljus och mörker, men jag ser inte om det står ett ljus på bordet, det måste vara ett ordentligt ljus. Som solen. Däremot försöker jag se ljust på tillvaron.

• Du kunde inte fortsätta skolan. Vad gjorde du då?

– Hjälpte till hemma. Men min mamma var framåt och ville att vi barn skulle ha ordentliga yrken så jag fick gå aftonskola och lära mig skriva maskin. En grannflicka hjälpte mig genom att läsa texterna högt så jag kunde skriva. När jag var 19 år blev jag medlem i Jämtlands läns blindförening som den hette då. Det var 1944 och jag fick åka till Kungliga hantverksskolan för blinda kvinnor. Vilka namn! Där skulle jag få lära mig väva. Jag som knappt hade sett en vävstol på bild. Men det ansågs lämpligt.

• Gick det bra?

– Jag skrev ett brev hem. Mödrar har en förunderlig förmåga att upptäcka att man inte trivs och vid en resa till Stockholm tog mamma kontakt med Tomteboda och pratade med rektorn där. Han tyckte inte att det var någon idé att flickor studerade vidare, eftersom de ändå skulle gifta sig. Men mamma stod på sig. Eftersom jag spelade fiol och har bra musiköra skulle jag få komma och pröva på utbildningen som pianostämmare en månad. Det blev två år och 1947 blev jag Sveriges första kvinnliga pianostämmare.

• Du har också spelat schack i många år?

– När jag kom med i synskadesvängen ordnade vi en massa aktiviteter, bland annat en schackcirkel här i Östersund. Vi spelade på klubbmästerskap med seende – och förlorade många gånger. Men man lär sig mycket på förlustmatcherna. Sedan har jag varit med på SM för synskadade många gånger, det hålls alltid första torsdagen i mars.

• Hur brukar det gå?

– Jag har faktiskt blivit trea en gång. Det beror lite på hur man är till hälsan och formen.

• Varför tycker du schack är så roligt?

– Det är ju spännande, som ett krig. Och så träffar man sina kamrater. 1993 reste jag tillsammans med min svägerska till Spanien och var med i VM för synskadade damer. Hur det gick? Jag kom i alla fall inte sist, utan någonstans i mitten. Sedan har jag också varit med på två tävlingar i Polen.

• Tror du att du hade haft ett bättre liv om du varit seende?

– Nej, det tror jag inte. Det är heller inte någon idé att tänka så. Men om jag hade sett hade jag utbildat mig till folkskollärare och sedan till språklärare.

• Du är ordförande vid 88 års ålder. Hur viktigt är föreningslivet för dig?

– Jag har varit aktiv sedan 1940-talet och i min släkt brukar man säga att jag är gift med föreningen.

• Det är helt otroligt hur vital du är intellektuellt och vilket gott minne du har.

– Om man inte ser måste man lyssna och det skärper hörseln. Jag har dessutom tränat upp minnet, eftersom det är viktigt att komma ihåg olika saker när man inte ser. Det som är jobbigast är att inte kunna se färger, det kan vara ett bekymmer när man ska klä sig.

• Ditt senaste synminne är från 1940-talet?

– Ja, men jag har många minnen. Jag har läst och lärt mig mycket och när jag får saker berättat för mig kan jag se det i hjärnan. Om du står vid Storsjön och ser ut över fjällen ser du först det blågrå vattnet, de ljusgröna träden som blir mörkare längre bort mot de blågrå fjällen. Jag kan förstå hur det ser ut. Men det gäller att ha fantasi.

Fotnot: När vi träffar Georgibelle har hon precis kommit från ett biobesök i Sundsvall, där hon sett filmen om Monica Zetterlund med syntolkning. I Sundsvall finns också 26-årige Peter Tjernberg, ordförande för SRF där, som skrivit boken "Med andra ögon" om Georgibelles liv.

Artikeln kommer från 100 % Östersund.