Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag sitter där som en fåntratt

På tåget på väg hem från en konferens i Sundsvall inträffar det som bara inte får ske: Jag kommer inte ihåg pin-koden till min mobiltelefon.

Annons

I Sundsvall har vi diskuterat digital journalistik och hur viktigt det är att finnas i mobilen. Det visar sig att vi är precis som tonåringarna – mobilen slår vi aldrig av, inte ens om vi ska flyga. Vi går bara diskret över till flygplansläge och så får det räcka med det.

På tåget hem är det inte bara internet som fungerar dåligt, min mobil hittar inget telefonnät heller. "Ingen service" lyder den torra upplysningen. Men sådant kan ibland rätta till sig när man startar om mobilen, så då gör jag det.

Och sitter som en fåntratt när jag minuten senare uppmanas att mata in min fyrsiffriga pin-kod.

Jag har en ny mobil med nytt sim-kort, och därför också en ny pin-kod. Jo, jag vet, man kan byta den till egen kod sedan, men det gjorde aldrig jag eftersom jag i ett hastigt anfall av övermod ansåg att den nya koden var så lätt att komma ihåg.

Men här sitter jag nu på tåget, fullständigt bedövad av insikten att jag inte ens minns första siffran i koden. Och min tågbiljett finns bara som ett sms i den telefon som just nu är obrukbar.

Jag känner mig som en idiot. Som om någon dragit brallorna av mig och jag får stå mitt i en tågkupé med rumpan bar.

Efter att ha spänt hjärnan tills det är risk för näsblod, lyckas jag frambringa siffrorna 1 och 4 som trolig start på koden. Jag har en förnimmelse av att jag tyckte att 14 var lätt att komma ihåg, eftersom jag minns precis hur jag var när jag var 14 år. Men resten? Icke en susning. Mina hjärnceller rycker uppgivet på axlarna.

Jag får låna kollegans telefon och ringer maken som tursamt nog är hemma. Jag ska be honom leta efter min pin-kod, men det riktigt sorgliga är att jag just nu över huvud taget inte kan minnas i vilken form koden finns nedskriven. På ett papper från Telia? En lapp där jag själv rafsat ned någonting? Baksidan av ett kuvert?

Ännu svårare är frågan var denna eventuella fysiska manifestation av pin-koden kan tänkas befinna sig. På jobbet i en hurtslåda? Bredvid min dator hemma? I en av mina skrivbordslådor?

Det är snart 16 år sedan vi flyttade, men jag har ändå klarare minnesbilder av hur vi förvarade vissa saker i det gamla radhuset än där vi nu bor.

Jag säger till maken att han ska titta på skrivbordet först, dels i pappershögen till vänster, dels i den lite mindre högen som ligger strax under dataskärmen. Jag vet en del grejer som ligger där, till exempel koderna till Mina vårdkontakter och Mina sidor hos Apoteket, men om min nya mobilkod också ligger där har jag ingen aning om. Faktum är att jag lutar mer åt att den finns på jobbet.

Men plötsligt! På skrivbordet hittar maken det kontokortsstora kortet där det lilla sim-kortet en gång satt fast. Och på det kortet står koden! Detta har jag helt glömt bort.

Koden visar sig vara 1468, och nu minns jag varför jag tyckte den var lätt. När jag var 14 år var jag nämligen otroligt trött på alla som skulle minnas 1960-talet i parti och minut, framför allt året 1968 och som påstod att det var en så fantastisk tid. När jag fyllde 14 var det minsann 1977 som gällde.

Med skälvande pekfinger trycker jag 1, 4, 6, 8 och sedan går jag direkt vidare till inställningar och ändrar till koden som jag hade på gamla mobilen. Puh.

När det är gjort börjar jag försiktigt att testa minnet – kan jag verkligen koderna till alla kort som ligger i plånboken? Nej, inte just nu i alla fall. Chocken har skrämt iväg alla siffror, det är knappt jag vet mitt eget personnummer längre.

Nästa dag går det lättare, och det är bara den allra nyaste koden till ett kort som jag nästan aldrig använder som orsakar problem. Men jag anar ju att det här inte kommer att bli lättare i framtiden, 50-plussare som jag är.

Tidigare har jag fnyst åt dem som skrivit upp alla sina koder, men jag fnyser inte längre. Jag inser att ska jag kunna fungera i samhället får det som hände på Sundsvallståget inte upprepa sig.

Frågan är nu bara: Hur ska jag minnas var jag sparat listan med koderna? Tips mottages tacksamt!