Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag svimmade på barnkunskapen i 9:an

Efter 35 år kan det äntligen sägas offentligt: Jag svimmade under en lektion på barnkunskapen i 9:an. Och det berodde inte på att jag var sjuk eller hade ätit för litet eller varit uppe hela natten. Det berodde helt och hållet på vad barnmorskan som stod framme vid katedern ritade med vit krita på den gröna tavlan.

Annons

Trots att det alltså gått en massa år sedan det började snurra i huvudet på mig där jag satt i en undervisningssal på andra våningen i Parkskolan i Östersund och trodde att jag skulle börja kaskadkräkas rakt ut, minns jag det väldigt, väldigt tydligt, det som hände.

Jag satt på min vanliga plats längst fram i raden längst till höger, alldeles intill tegelväggen. Direkt bakom mig satt min bästis. Mitt fokus låg inte sällan mera åt det hållet än framåt.

Barnmorskan, som den här vårterminen 1979 hade fått i uppdrag att lära oss 15- och 16-åringar om livets uppkomst och nedkomst, var inte den typen som lindade in orden.

Tvärtom.

Detta var en kvinna som utan problem skulle ha sopat golvet med östtyska spjutkasterskor, och en spade kallade hon sannerligen en spade.

Alltså såg hon ingen anledning att gå varligt fram när vi kommit till den del i undervisningen som handlade om vad som kan hända med en kvinnas underliv när en baby stångar sig fram genom det, ivrigt påhejad av den livmoder vars kraftfulla sammandragningar skulle få en Boa constrictor att tappa färgen av avund.

Slidöppningen är visserligen mycket, för att inte säga vansinnigt, töjbar, men ibland går det för fort, ibland går det för långsamt och ibland är babyn ovanligt stor, och vad kan hända då?

Detta visste vår barnmorska allt om. Man kan spricka!

Skinn och muskelvävnad, allt kan rämna ända ned till anus om det vill sig illa.

Och för att vara extra tydlig ritade vår barska lärarinna en schematisk bild på tavlan av hur det kunde se ut – hon gjorde ett sicksackmönster under själva slidöppningen för att markera att här brast det utan någon ordning alls.

Sedan ritade hon en ny bild och gjorde ett rakt streck under slidan – det symboliserade att en sjukvårdskunnig lade ett snitt med skalpell, så att vävnaderna kunde skiljas åt på ett mera ordentligt vis. Och då blev det mycket lättare när man skulle sys ihop efteråt, förklarade barnmorskan.

Man kunde höra en knappnål falla i det klassrummet.

För min del slutade lektionen där och då, fast det ännu var ett tag kvar innan det ringde ut.

Jag vände mig om och viskade till M: "Gud, vad jag mår illa".

Sedan hade jag nog tänkt att jag skulle resa mig upp och gå ut ur klassrummet, men så blev det inte alls. Jag svimmade där jag satt, dångade huvudet rakt bakåt i tegelväggen och vände upp ögonvitorna.

"Det såg jättehemskt ut!" intygade min bästis med visst darr på stämman.

Själv minns jag bara att jag trodde att jag låg i världens mjukaste säng och drömde, men spjutkasterskans snärtande handflator mot mina kinder fick mig inse att så inte var fallet.

Märkligt nog möttes jag varken av hånskratt eller bu-rop. Alla klasskamrater såg i stället klart tagna ut, och flera följde med mig ut till ett grupprum som låg utanför för att jag skulle få hämta igen mig.

En av killarna sprang efter en mugg med vatten.

Jag kände mig först ganska intressant, men efter 30 sekunder som en fåntratt. Jösses! Vad var jag för en fjaskig och spröd viol? Självbilden fick sig en rejäl törn.

Åren gick, och mitt ridåfall på barnkunskapslektionen var något som jag sällan eller aldrig pratade om. Men minnet fanns kvar som en liten tagg, och jag anade att jag en dag skulle behöva konfronteras med det igen.

En kväll, 14 år efter att jag vände upp ögonvitorna, åkte vi in till förlossningen jag och min man. Vårt första barn skulle födas och det var mycket att ta ställning till – ville jag ha bedövning och i så fall vilken? Skulle jag stå på alla fyra och föda eller skulle jag be att få ligga i ett bad? Fanns det lianer att hänga i eller var det bättre att stå på huvudet?

Men det första jag hasplade ur mig innan vi knappt ens hunnit säga hej var:

– Jag svimmade på barnkunskapen i 9:an när läraren berättade att man kan spricka i underlivet så nu vet ni det!!

Fyra timmar senare födde jag vår dotter utan bedövning, och min barnmorska gjorde mitt under en värk ett litet klipp som jag aldrig ens märkte.

Stygnen släppte av sig själv efter några dagar, och det gjorde även skammen över att jag en gång svimmat i ett klassrum på Parkskolan i Östersund.

Men till dem som undervisar i barnkunskap i dag skulle jag ändå vilja säga: Tänk på att det är spröda violer som sitter framför er!