Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag undrar hur ofta SJ bjuder på matstopp i Nattavaara

Jag är på väg hem från Abisko till Östersund. SJ:s tåg nr 93 rullar in på perrongen medan svarta moln tornar upp sig över Lapporten.

Annons

Efter några minuters färd brakar åskvädret loss. Tåget stannar, länge. Vi når Kiruna med en timmes försening. Därefter rullar tåget på i jämn takt tills vi hör lokförarens röst: Vi kommer att stanna i Nattavaara på grund av en solkurva. Solkurva, har det med midnattssolen att göra? Jag slår upp ordet i telefonen och hamnar på Trafikverkets hemsida.

Läser man mellan raderna förstår man att solen bara är den utlösande faktorn, inte orsaken. Anledningen är dåligt underhållna eller felbyggda spår.

Utanför fönstret syns en grusväg, några röda hus, en dikeskant med rallarrosor. Nu ropar konduktören: Ni kan gå ut ett tag, det finns en affär ifall ni vill köpa glass. Att vara eller icke vara i Nattavaara, tänker jag, det här kommer att ta ett tag. Affären är stängd men tågvärden ringer till ägaren som öppnar gladeligen.

En lång kö av svettiga tågresenärer väller nu in i butiken det är trångt och varmt som i en bastu. Konduktören ropar: Ni får handla för hundra kronor var. Så generöst av SJ! Mannen vid kassan jobbar snabbt och metodiskt, det känns som om han gjort detta förr och jag undrar hur ofta SJ bjuder på matstopp i Nattavaara.

Tre timmar har vi varit här, ännu vet ingen vad som kommer att hända. En kvinna ropar argt: "I will never travel with SJ again. Fuck SJ. Statens jävlavägar". Tittar man inte så noga, skulle man kunna tro att man skådar en flyktinginvasion: svettiga, trötta människor utspridda över hela byn, vissa barfota, andra med dammiga skor … Skärper man blicken syns det att alla har något att äta och dricka samt håller en telefon i handen. Således går det ingen nöd på folket.

Det enda som har tagits ifrån oss är tid och jag tänker med ens på Michael Endes bok Momo eller kampen om tiden. SJ borde inrätta biblioteksvagnar. Inga problem med förseningsavgifter, tid att läsa ut och lämna tillbaka böckerna finns det ju gott om.

Vi får höra att det blir natti natti i Nattavaara, någon gång ska tåget rulla mot Luleå, men där är det stopp och vad som händer sen vet ingen. SJ borde kontakta Peter Englund och höra hur det ser ut med rättigheterna till Karin Boyes dikt I rörelse, ni vet den som handlar om att vägen är mödan värd, inte målet.

Jag vet inte om jag håller med henne. Söker ett sätt att nå mitt mål och hittar ett Norrtåg som avgår 6.02 från Luleå. Frågar konduktören om jag ska ta det tåget. Det kanske du ska. Går det fortare än att stanna kvar på det här tåget? undrar jag. Det vet jag inte ... Okej, tänker jag, bättre att sitta på ett tåg som rullar än ett tåg som står stilla.

Och nu färdas jag med Norrtåg genom Sommar-Sverige. 9 timmar och 8 minuter försenad når jag målet, Östersunds central. Det har gått som på räls. Medan jag kliver av tänker jag att det nog är dags att ge de gamla talesätten kring tågen en ny innebörd. Språket lever medan Norrlands tågnät snart tar sin sista suck.

Theres K Agdler