Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag undrar över allt det som finns framför mig men som är oskrivet och okänt

Det är fint att tillvaron är cirkulärt ordnad. Vi lägger år till år i vår ränsel. År av erfarenheter, onda och goda. Hösten som vi nu lämnar bakom oss kan jämföras med den vi kanske minns från ifjol. Och sommaren som nu känns lite avlägsen kan väl jämföras med ingen tidigare? Jo, kanske fotbolls-sommaren 1994. I ränseln ligger ju det fina minnet av den där bilresan till Gotland i familjens nyinköpta Audi. Den sista bilen vår ägo utan AC. Och detta den varmaste sommaren i mannaminne.

Annons

Även om tiden har cirkulära drag så är det också så att den är linjär. En vandring av liv från vagga till grav. Våra respektive liv har startat vid specifika tidpunkter. För varje solvarv vi får lägga bakom oss blir vi också ett solvarv äldre. Och kanske klokare. Så småningom hoppas vi få bli gamla och vid en nu okänd tidpunkt kommer våra hjärtslag att upphöra. Tiden, solvarven fortsätter, men utan oss.

I min ränsel finns oräkneliga människor som jag mött i små och stora sammanhang. Kända och okända. En tiggare invirad i sin filt och så den lilla handskrivna lappen: söker jobb. Flyktiga bekanta. Vänners vänner. Och så de som står mig nära. Ibland plockar jag fram dem för att tänka på dem och minnas. Far- och morföräldrar. Vänner som vid olika tillfällen i livet betytt extra mycket. Alla de som har hjälpt till med att peka ut en riktning för min livsväg. De som har fått syn på någonting hos mig och uppmuntrat mig att våga. Och så de som jag saknar.

I ränseln ligger minnen som smärtar, men inte så många. Källor till glädje och tacksamhet finns däremot att finna i överflöd.

Det finns mycket plats kvar i ränseln och ibland undrar jag förstås om den någonsin kommer att bli full. Och så undrar jag över allt det som finns framför mig men som är oskrivet och okänt.

Den där sista dagen tänker jag sällan på, men bara insikten om att den ligger där framme någonstans gör någonting med min vandring. Jag kan inte gå åt något annat håll. Riktningen är obeveklig. Eftersom jag inte kan se vägens slut framför mig så tänker jag att tidpunkten bara kan anas bortom horisontlinjen. Idag föll den första snön och det är dimma över fjällen men jag vet att det bortomhorisontliga är mycket vackert. Den bilden vill jag bära med mig in i allhelgonahelgen nästa vecka då många av oss tänder ljus vid våra käras gravar. Att de jag saknar och älskar bor i det bortomhorisontliga ljuset. Och att där är frid och ljus. Den bilden.