Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag var en gång en rolig och humoristisk kille. Nu är mitt hjärta trasigt"

Ingen har skrivit om Sadjat Bostani. Och varför skulle någon göra det? Sadjat Bostani är bara en fattig, ängslig flykting, en av många som finns på Grytans läger utanför Östersund. Han är ny här. Och ingen på lägret eller i Östersund vet vem han är eller vad han gått igenom.

Annons

Han är bara en av dessa människor med mörkt hår och bruna ögon som ibland korsar vår väg. Som kallas asylsökande eller flykting. Få stannar till, eller tar kontakt med honom. Tänk om man skulle bli engagerad?

Så tänkte jag också första gången jag såg honom.

Då satt han med sin mattallrik vid ett av borden i matsalen på Grytans läger. Han stack ut eftersom han var ensam.

Han sa lite blygt till Susanne med kameran:

– Vill du ta min bild?

Jag hade undvikit hans bedjande ögon, jag hade haft annat för mig. Jag var ju där på jobb.

Nu såg jag honom för första gången på riktigt. En ung man med en sorgsen blick, varma ögon utan glädje. Han var klädd i en skinnjacka, ett par jeans och han hade en adidasväska om axeln.

Han sa på bruten svenska:

– Jag heter Sadjat. Jag brukade vara en rolig och humoristisk kille som mina kompisar skrattade åt, det är jag inte nu. Jag är stressad, jag vet inte vad som ska hända.

Dagen efter kom han med bussen till Östersund. Vi hade stämt träff och vi satte oss ned i ett rum på ÖP. Han plockade fram en bunt papper ur sin axelväska.

Han pekade på pappersbunten och bad mig läsa.

Det var hans berättelse, nedskriven av en advokat i södra Sverige.

Han hade kommit från en jordbrukstrakt i Afghanistan där hans pappa och farbror drev en liten gård tillsammans. För att dryga ut kassan hade de två bröderna i smyg tagit på sig att frakta olja genom bergstrakterna till amerikanerna.

Det var förenat med livsfara eftersom talibaner kunde överraska och om de fick reda på att oljan var till amerikanska styrkor satt livet löst.

Det var exakt vad som hände med Sadjats far och farbror. Under en av dessa färder blev de stoppade av talibanska styrkor. De tände eld på farbroderns bil, och den andra bilen med Sadjats pappa och en kusin till honom, försvann. Troligen blev de dödade eller kidnappade. De försvann utan spår.

Om en man drabbas av dessa talibaners vrede går det även över till mannens son eller söner. Talibanerna kom om natten och knackade på hos Sadjat och hans familj och varnade dem. Till slut tvingades Sadjat, hans två år yngre bror och en kusin till dem att leva gömda i Afghanistan.

Med risk för att hittas och bli dödade av talibanerna bestämdes att de tre skulle försöka fly till Sverige där de sedan tidigare hade en farbror i Finspång.

Efter flera månaders strapatsrika turer kom de 2011 till Malmö och sedan vidare till Finspång där deras farbror bodde med sin familj. De tre hamnade på ett boende som ensamkommande flyktingbarn.

Sadjat tittade mig i ögonen. Han sa:

– Där bodde vi tillsammans med missbrukare och kriminella, förstår du? Det var inte bra för oss.

I Finspång blev Sadjat kvar i två år, därefter fyllde han 18 år och fick då klara sig själv.

– De sa, du kan inte bo med din bror, du måste flytta. Det finns inte plats för dig i Finspång.

Tre gånger hade han sökt uppehållstillstånd, men fått lika många negativa svar. Bröderna skulle skiljas åt och Sadjat skulle visas ut till Afghanistan och en mycket osäker framtid.

Han sa:

– Bara här kan jag leva. I Afghanistan är jag död. Jag vet inte var min mor är, eller mina yngre syskon. Min bror som är 16 år bor kvar på boendet i Finspång. Jag är mycket orolig för honom. Vi har kontakt varje kväll och han gråter.

– Det viktiga är att jag kan leva, att jag kan bo och leva med min bror i Sverige, inget annat är viktigt. Om inte i Sverige vi inte kan leva.

Sadjat var trött och stressad. Han bodde nu tillsammans med tre andra för honom helt okända människor i ett litet rum på Grytans läger.

Jag skjutsade Sadjat tillbaka till Grytans läger i skymningen. Han var orolig över vad som skulle hända, och vi satt länge kvar i bilen och pratade. Han berättade att han inte visste vad som väntade, att han när som helst kunde bli hämtad av polis.

– Nu mitt hjärta trasigt. Inte bra tid i Afghanistan, inte heller bra tid i Sverige. Jag vet inte vad jag ska göra.

Det sista jag såg av Sadjat var när han hade klivit ur bilen och jag tittade i backspegeln och jag såg hur han kastade väskan över axeln och gick in i baracken.

Tre dagar senare ringde det.

Det var ett överraskande samtal.

En man från ett sjukhus i Sundsvall berättade om en Sadjat som fanns där och som hade bett om att få komma i kontakt med mig.

– Han säger att du har skrivit en artikel om honom och nu vill han prata med dig, är det okej?

Det var den Sadjat, den unge mannen jag senast sett i backspegeln på min bil.

Han sa:

– Polisen kom och hämtade mig och tog mig till ett fängelse, fyra timmars resa från Östersund. I fängelset träffade jag en läkare som sa att jag behövde komma under vård, så då skjutsade de mig till sjukhuset.

– Hur mår du?

– De första dagarna mådde jag inte bra, men de senaste två dagarna något bättre.

– Vad händer nu?

– Jag vet inte. Jag är rädd.

– Vad är du rädd för?

– Jag är rädd att polisen ska hämta mig och skicka mig tillbaka till Afghanistan.