Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag var faktiskt aldrig hungrig"

/
  • Här, i skogarna runt Duved och Ottsjön, befann sig Jens under de elva dygn han var vilse.
  • Efter att ha varit försvunnen i tolv långa dygn hade många tappat hoppet om att sportfiskaren Jens Lagneholm skulle återfinnas vid liv igen. Nu är han tillbaka i bebodda trakter igen, lite sliten efter strapatsen men lycklig över att kunna återse sin familj.

När 68-årige Jens Lagneholm ringde frun för att berätta att han återfunnits och lever trodde hon inte på honom.

– Hon kände inte igen mig. Trodde inte att det var möjligt, säger han.

Annons

Under nästan två veckor har Jens Lagneholm varit vilse i skogen. Han har levt på granskott och vatten och han har sovit under granar, på myrar och i stugor han hittat. Ovetande om att ett stort och envist sökuppbåd finkammat skogarna runt Duved i flera dygn för att hitta honom men att de slutligen gett upp och åkt hem.

Orolig har han varit under de många och långsamma dagarna i skogen, men aldrig för sig själv utan bara för sin familj som inte kunde veta att han fortfarande levde.

– Jag har aldrig varit aldrig rädd eller stressad utan har bara tagit det otroligt lugnt eftersom jag vetat att det gäller att vara uthållig. Långa stunder har jag bara suttit och försökt orientera mig i huvudet, säger Jens Lagneholm.

Han har besökt Duved i ett tiotal år och var egentligen väl bekant med platsen han fiskade på. Men när åskan drog in över trädtopparna och fördunklade skogen den där kvällen och han i ett obetänksamt ögonblick började ta andra stigar än de han brukade, så insåg han till slut att han var vilse.

– Jag var dåligt förberedd och hade felaktig utrustning, men det är väl så när man känner sig hemma. Att man stannar och fiskar lite på samma sätt som man spontant kan svänga in på affären, säger Jens Lagneholm.

I början upplevde han ändå att han hade en ungefärlig koll på vädersträcken och fortsatte därför att gå, hela den första natten.

– Jag tänkte att någon gång ska jag väl ändå stöta på någon människa, men det gjorde jag inte. Första natten spenderade jag under en gran, andra sov jag på en myr och så fortsatte det. Jag åt granskott och hittade hjortronkart som börjat mjukna en liten aning och som gick att äta. Och det låter märkligt, men jag var faktiskt aldrig hungrig trots att jag gick ner 14 kilo under de här dagarna, säger Jens Lagneholm.

Dagarna kom och gick, och trots att det närmade sig två veckor och han började bli sliten så hade Jens inte gett upp hoppet om att bli funnen. När han så plötsligt fick syn på två kanotister som paddlade förbi ute på sjön han befann sig vid blev han enormt lättad.

– Då förstod jag att det var över och det kändes helt underbart att jag snart skulle få träffa familjen igen, för jag förstod ju att de måste ha trott att det var kört. När jag kom till sjukhuset med helikopter ringde jag frun och hon kände inte igen mig. Trodde inte att det var möjligt, säger Jens Lagneholm.

När ÖP talar med överlevaren är vid mycket god vigör utifrån omständigheterna och på väg hem till Rimbo tillsammans med familjen som kommit upp för att hämta honom.

– Det ska bli så skönt att få komma hem igen. Underbart brukar vara kort, men den här gången ska det vara långt. Lungt och stilla ska vi fortsätta leva, säger Jens Lagneholm.

Annons