Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Jag vet aldrig hur en färdig älg kommer att se ut”

De lyser i rött, blått, grönt, vitt och svart. Dessutom är varje älg prydd med en klick guld.

Marianne Hising Kristiansson ger nytt liv till Jämtälgen.

Annons

Marianne Hising Kristiansson på Frösön är uppvuxen i hotellbranschen. Där har hon också jobbat större delen av sitt liv. Hennes mamma och pappa drev Kallgården. Marianne och hennes bror tog över gården och drev hotellet vidare fram till 1990. Då flyttade hon in till Frösön.

Först jobbade hon på Televerkets utlandsupplysning, men när möjligheten dök upp att återvända till hotellbranschen tvekade hon inte länge. Hotell Emma på Prästgatan blev hennes nya plattform i livet.

Nu är Marianne Hising Kristiansson pensionerad sedan i augusti. Men hon jobbar trots det för högtryck. Fast denna gång så långt från hotellbranschen man kan komma.

– Jag blev pensionär i augusti. Men att sitta still och göra ingenting funkar inte för mig. Jag måste ha något för händerna, klargör hon.

Och det har hon verkligen fått.

Framför henne på bordet står mängder av älgar. Alla i ekträ. En del är obehandlade, andra randiga, många är prickiga. Men inte en enda älg är den andra lik.

1955 hade ÖP en designtävling som gick ut på att tillverka en bra souvenir från länet. Vann gjorde Kalle Berglunds älgar gjorda i teak.

– Min svägerska och en vän till henne från Kall ville ta över produktionen och göra ett nytt försök att sälja älgarna. De kontaktade Kalle Berglund och köpte rättigheterna till älgen, berättar Marianne.

Sedan började tillverkningen, med den skillnaden att älgarna nu var i ek i stället för teak.

Totalt tillverkades flera tusen älgar. Men försäljningen gick inget vidare. Älgarna blev liggande i ett förråd i Kall.

– De hade legat några år i Kall då jag funderade på om man inte skulle försöka sätta färg på dem. Jag provade på fem stycken till att börja med. Ställde ut dem i Svenssons ramar och de första två såldes första dagen. Två till såldes dagen efter. Då tänkte jag att ”nu kör vi”, berättar Marianne Hising, och klappar om en av sina halvmålade älgar.

Sedan den dagen har det bara rullat på. Nu jobbar hon tio–tolv timmar per dag.

– Kan inte låta bli, det är ju så himla kul. Jag får bestämma helt och hållet själv hur de ska se ut. Jag har ingen aning om slutresultatet då jag börjar måla en älg, förklarar Marianne.

På ett sätt vänder Marianne genom sitt målande tillbaka till sin egen barndom. Som liten fick hon av sina konstintresserade föräldrar såväl penslar som färg nästan innan hon började gå.

Genom åren har hon alltid haft tid över till att måla. Mest akvareller. Men nu är det alltså älgar som gäller. Det finns älgar i tusental som ska målas.

– Fast det finns bara drygt 20 stora älgar kvar, resten är småälgar, säger hon snabbt.

Om det blir någon nyproduktion av nya älgar vet hon inte ännu.

– Vi får undersöka den saken, säger hon lite svävande.

– Men de mindre älgarna finns det många kvar av, tillägger hon raskt.

Någon egentlig favorit bland alla älgarna har hon inte. De stora älgarna namnger hon, de små får klara sig namnlösa.

– Jo, förresten, den här älgen med blad som virar sig kring ena benet gillar jag. Och den här randiga är ju häftig. Och ... jag gillar alla, säger hon till sist.

En liten kul grej med älgarna är att alla har en liten guldklick någonstans.

– Det gör gott i själen att måla de här älgarna.