Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag vill också spendera dagarna på ett café när jag blir pensionär

Jag hade min första ålderkris när jag fyllde 15. Blåste ut ljusen på tårtan och kände ångest.

Annons

 Förtvivlad över att halva livet svept förbi. Snart var allt över. Vid 30 skulle det bara gå utför. Då skulle man bli vuxen, få hängbröst och ha medelålderskris.

Ibland kan jag få lite panik, då jag inte förstår hur tiden ska räcka till. Det är så mycket man vill göra. Och helst innan man blir vuxen. Jag vill fortsätta åka skidor, men även upptäcka världen, utbilda mig, testa gränser och så vidare. Listan är lång. Och de tio åren som är kvar tills jag är 30 känns knappa.

Jag inser dock att många av dessa saker inte har något bäst före datum. Kanske har insikten har kommit då hormonerna svalnat. Fem år efter tonårskrisen inser jag att även en 40-åring kan skratta och ha ett väsentligt liv. Men att förverkliga drömmar om att bo på andra sidan jorden känns svårt då. Hur många säger upp sig från jobbet, säljer Volvon och drar med familjen till Indonesien? Inte så många. Men det finns en tid efter det. Året man fyller 65 och går i pension. Då kan man göra det där man aldrig hann med som ung. Flytta till drömstaden, åka till Afrika eller gå på målarkurs.

Själv befinner jag mig på alpbyns enda café med internet när jag slås av dessa tankar. Jag försöker få tag på en vän hemma i Sverige. Nätverket är dåligt. När vi väl får kontakt pratat om de vanliga. Skolångest, kärlekstips och framtidsplaner. Samtidigt betraktar jag tre tanter längre in i lokalen. De sticker verkligen ut ur mängden. Det är de enda som verkar vara där för fikat och sällskapet. Resterande gäster är sådana som jag, slitna skidåkare i jakt på internet. Dessa damer är uppklädda med både hatt och smycken. De dricker kaffe och tjattrar. Helt plötsligt slås jag av gnutta avundsjuka. Även om mitt liv är rätt bra kan jag inte låta bli. Jag är avis på tre skrynkliga tanter.

De pratar högt och skrattar mycket. De ser inte ut som de har så många livsproblem kvar att lösa. De har tagit studenten och gjort yrkesvalen. På ett eller annat sätt har livet löst sig. Ingen måndagsångest, jobbintervju eller tenta. Möjligtvis är det ett önsketänkande. En trytande hälsa och klen pension kanske gnager under ytan. Men fortfarande tror jag det är en tid att se fram emot. Vem skulle inte vilja spendera dagen på ett café med bakverk och vänner.

Jag själv kommer tydligen få ett hårt liv. Mina vänner säger att jag lider av storhetsvansinne. Kanske ligger det något i det. Att vara realistisk är inte min starka sida. Nästa år vill jag snubbla över ett välbetalt jobb, åka massa skidor och ha en underbar lägenhet. Helst i alperna. Delad med min drömprins. Men jag börjar inse vad mina utexaminerade vänner upplever. Att man ska vara rätt nöjd om man får sitta i kassan på Ica eller slakta får i Norge. Vara glad om man har ett jobb över huvud taget.

Förhoppningsvis kommer jag också spendera dagarna på ett café när jag blir pensionär. Vilket är om en halv evighet, cirka 2 300 veckor. Förmodligen blev inte livet som jag tänkt. Eventuellt snubblade jag över drömjobbet och hittade min prins. Om inte kanske jag blir kvar på mitt sommarjobb som hotellstäderska, boendes ensam med 50 katter. Oavsett så tycker jag att en fika med mina bästa vänner inte är en dyr lycka att köpa. Antingen har ens livsplaner gått i verk eller graven. Det är lika bra att slappna av, trycka mandelkubbs och klaga på grannarna. Jag tittar på damerna och undrar varför vi är så rädda att bli gammal? Det verkar ju faktiskt vara den mest harmoniska tiden i livet.