Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag vill sitta vid sidan om och glo...

När hon ville ge ut sin första bok frågade hon ett litet norrländskt förlag med rötter i Luleå.
I boken finns varma ord om både kamraterna i Vapnet och Mogge på Skivhörnan.

Annons

Annika Norlin påpekar gärna sitt ursprung i Östersund och markerar viljan att stå för kraften och skapandet i Norrland.

Det är påtagligt när en av landets mest hyllade låtskrivare i dag, onsdag, släpper både sin första bok och sin tredje skiva som Hello Saferide..

– Teg Publishing ger ut musik och böcker av människor jag gillar och de har en uttalat norrländsk profil, därför frågade jag om de vill ge ut mina sångtexter.

Förlaget publicerar bland andra Po Tidholm (krönikör i ÖP sedan i våras) och Mattias Alkberg, ger ut skivor med Alkberg, Könsförrädare och Stålet med flera.

"Texter" innehåller lyriken till hennes båda Säkert!-skivor, de tre från Hello Saferide, samt outgivet material, B-sidor, texter till Oskar Schönnings "Belgrade Tapes" från 2010 samt den kommande "Honungsvägen", som ÖP berättat om tidigare.

– Honungsvägen är en skiva som min producent Henrik Oja och hans band jobbar med och där texterna skrivs av mig, Martin Abrahamsson och Mattias Alkberg.

I bokens fylliga förord beskriver Annika bland mycket annat hur hon hittade sitt svenska låtskrivande efter en spelning med just Vapnet, vars texter skrivs av Martin Abrahamsson från Marieby.

– Jo, det där är något jag insåg först senare. Det var en mellandagsspelning i Östersund 2007, de där hemvändarkvällarna som brukade ordnas till jul i många år.

– Vi spelade tillsammans på Stadskällaren, sedan följde efterfest och jag kom nog hem först vid 06 på morgonen.

– Då satte jag mig direkt och skrev både "Vi kommer att dö tillsammans" och "Det kommer bara leda till nåt ont". Plötsligt lossnade det, där och då.

Båda de låtarna är med på första Säkert!-skivan och den förstnämnda är sedan dess en ständig publikfavorit vid hennes livespelningar, med oemotståndlig refräng.

Förordet beskriver hur jobbigt hon tycker det är att spela live - men också hur fantastiskt det kan vara. Så blir det några spelningar nu då, till nya skivan?

– Vi får se, inget är bokat. Jag ligger ganska lågt med det.

Inte heller vill hon prata om en graviditet som nämns i boken, eller frågan om hon hunnit bli klar psykolog. En tydlig markering av att samtalet gäller artisten Annika, inte privatpersonen.

Du beskriver också i boken att du vill gå vidare från popmusik och country och därför medvetet börjat lyssna på andra genrer, letat konserter med musik du inte lyssnat på tidigare?

– Jag vill vara nyfiken för att inte stagnera. Om jag tycker att jag gjort vad jag förmår inom ramen för en viss sorts musik, då vill jag leta andra uttryck.

Och åtminstone i början ansträngde du dig för att sjunga fult?

– Jag ville inte att sången skulle stå i vägen för orden, så jag hade en idé om att inte sjunga "snyggt". Men det där har jag släppt numera.

För - vad är då "snyggt"? Sångare som Tom Waits eller Freddie Wadling är oerhört uttrycksfulla, men verkligen inga skönsångare i traditionell mening?

– Precis. Och en sång som påverkade mig starkt i tonåren och verkligen fick mig att fatta hur djupt musik kan gå är "The heart of saturday night" med Tom Waits. Den gav mig en helt ny insikt i vad musik kan vara.

Men du markerar ofta att du värjer dig inför att skriva prosa - samtidigt som du faktiskt har publicerat ett par noveller?

– Jag ser mig som låtskrivare, det är ett eget och särskilt uttryck och det är att skriva text till musik som lockat mig.

Och nu ger du faktiskt ut dina texter i en bok...?

– Jo, för jag har alltid gillat att läsa texterna till skivor. Så när jag jobbade med den nya skivan fick jag idén att samla mina texter för de läsare som är intresserade. Eftersom jag själv tycker sånt är kul att läsa.

Hade du någon idé om att ge ut dem med noter eller åtminstone med ackord, för Norlin-fans som vill spela hemma?

– Eh...nej, det har jag inte ens tänkt på. Faktiskt inte alls. Men det är inte riktigt en sån bok jag ville ge ut.

Och vad är det du kan uttrycka i en låt som inte kommer fram genom en prosatext?

– För mig går det fram mer omedelbart, jag tror man når fram mer effektivt.

Jan Gradvall har kallat dina texter för självutlämnande dagboksanteckningar, vad säger du om det?

– Det är ju fantastiskt i så fall. Själv gråter jag ganska ofta av texter som berör mig. Sedan är inte mina texter biografiska i meningen att de beskriver mig i varje situation.

– Men jag har definitivt haft den känsla som låten beskriver, även om jag låter den utspela sig i en situation som inte är självupplevd.

I bokens förord beskriver Annika Norlin det som att hon strävar efter den absoluta känsloärligheten.

Nu har du varvat svenska och engelska skivor, vad är skillnaden att skriva på engelska?

– Jag får en annan frihet, det blir inte så instängt och jag kan säga saker lite mer hårt, som jag inte riktigt kan på svenska.

– Sedan vet jag att en del lyssnare bara vill ha de svenska låtarna. Men faktum är att jag säljer mer som Hello Saferide.

Var säljer de engelska låtarna bäst?

– Å, jag vet inte riktigt, men de har lyssnare i flera länder.

Och hur skulle du beskriva den nya skivan, rent textmässigt?

– Jag vill utforska omvärlden mer, det jag ser omkring mig. Inte så mycket grottande i mig själv denna gång.

Mer politiskt?

– Nej, jag har nog haft min politiska höjdpunkt. Det är kanske inte så filosofiskt, men jag vill liksom befinna mig på sidan om och glo på det som händer. Vad är det som pågår?

Hur vet du när en låt är klar?

– Det varierar väldigt mellan låtar och är svårt att förklara, men jag vet alltid tydligt när den är klar

Skriver du regelbundet?

– Jag skriver hela tiden, varje dag, och om jag då ska göra en skiva kan jag hämta ur banken av sådant som jag skrivit.

Så hur valde du låtarna till nya skivan?

– Jag hade ett antal och bad kanske 15 personer som jag litar på att säga vilka låtar som borde ingå och som jag inte ska använda.

– Och några sånger som de flesta ville plocka bort var sådana som jag var särskilt förtjust i, det var lite oväntat.

Följde du deras råd?

– Ja, absolut. Det är människor jag litar på och jag plockade bort sångerna de inte tyckte att jag skulle ha med.

ÖP:s teaterrecensent Martin Johansson jobbar med att skriva en musikal utifrån din musik, känns det läskigt?

– Det är extremt lyxigt, en härlig känsla. Men det är viktigt att jag inte lägger mig i det arbetet, så länge jag vet att det inte hamnar på något galet sätt rent politiskt, men det är nog ingen risk.

Och Mogge, då? Hur kom han in i boken?

Jo, Morgan Hall som det handlar om, jobbade på Skivhörnan i Östersund när Annika var musiktörstande tonåring och ofta slank in där för att hitta ny musik.

Hon beskriver med värme hur han spelade det kunderna ville höra, hur hennes musikaliska universum vidgades och vad den hängivna skivbutikens entusiaster betydde för henne.

Också en kärleksförklaring till uppväxten.

Läs mer:

Recension av skivan "The fox, the hunter and Hello Saferide"

Martin och Annika gör musikal ihop