Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vill tacka Gunnar

Annons

bästa kompisar att tillbringa sina onsdagseftermiddagar i skolans aula, tillsammans med den resterande delen av skolans dramagrupp. Jag var också där. För de var mina bästa kompisar, även om jag inte hade minsta av aning om vad den där dramagruppen skulle vara bra för. Vår lärare hette Gunnar. Han hade hästsvans, fastän han höll på att bli flintis och så körde han omkring i byn i en ljusgul gammal Saab.

Dramagruppen satte upp en revy inför hela Dackeskolans högstadium, späckad med interna skämt och en del omskrivna låttexter, som faktiskt höll en ganska hög standard. Allt var roligt, alla skrattade och vårt självförtroende rusade i höjden.

till nästa uppsättning. En föreställning som skulle ha smygpremiär inför en inbjuden publik, det vill säga föräldrar, syskon och närmast sörjande. Repetitionerna gick lysande, vi kopplade ur varenda nödbroms vi kunde hitta och ingenting var för högt eller lågt. Gunnar var alldeles salig, han skrattade sig igenom varenda minut av våra repetitioner. Han skrattade så han grät, då och då slapp det ut ett litet skrik när han inte hann med att anda sig igenom attackerna. Jag hade aldrig hört det där ljudet förut. Men det påminde om ljudet som min gamla shetlandsponny Smulan åstadkom precis när hon förstod att det vankades havre.

än vi någonsin kunnat drömma om att nå. Allt var kul, allt var exceptionellt, allt var hysteriskt jävla skitroligt. Vi spelade Allan, spelade apa, spelade över. Och Gunnar, han bara skrattade. Och hela dramagruppen såg på varandra som om vi var bäst i världen. Lika roliga som Monty Python och Lorry-gänget tillsammans.

Så kom kvällen när vår närmsta omvärld fick äran att skåda humorundret vi hade skapat. Vi hade varit i aulan sen lunch, ätit i logen, värmt upp med improvisationsövningar och repat igenom hela föreställningen ett par gånger. Slipat på det som inte satt och gottat oss i sketcherna vi var allra mest nöjda med. Premiärpubliken fyllde fem stolsrader, ett par rader längre bak satt Gunnar med uppmuntrande blick och lekte med hästsvansen som egentligen inte borde ha funnits. Efter det gemensamma öppningsnumret sprang jag ut i logen och bytte om. Och så fortsatte det. In och ut på scenen i nya kläder, nya karaktärer med nya dialekter och nya brister. Halva föreställningen hann gå innan jag hörde det, högre och starkare än allt annat i Dackeskolans aula. Gnäggandet.

av föräldrar skruvade på sig, kämpade och slet för att lyckas skratta på rätt ställen. Gunnar hade ingen urskiljning, han skrattade åt allt. Om det nu bubblade ett spontant skratt någonstans i aulamörkret så dränktes de genast av Gunnars ponnyskratt. Och plötsligt var utsikten från oövervinnerlighetens höjder inte lika angenäm. Med strålkastarnas stickande sken i ögonen gick jag och min humoristiska självsäkerhet in för kraschlandning. Det var kvällen när jag lärde mig att även verkligheten kommer en kvart försent ibland. Att man inte alltid gör rätt i att lyssna och lägga sin tillit till den som skrattar högst och mest.

hoppade jag av dramagruppen. Och jag pratade aldrig mer med den där Gunnar, det sista jag hörde var att han gett sig in i politiken.

Mer läsning

Annons