Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jämfört med en SD:are är jag nästan helt normal

Så fort det dyker upp en ny SD-dåre i media som gjort nåt idiotiskt mår jag lite bättre. 

Annons

Jag vet att det låter cyniskt men jag funkar så. 

Jag känner mig som en bättre människa.

Jag må vara en arrogant jävel. 

Sarkastisk i överkant. En hopplös besserwisser. En tröttsam defaitist. Tråkig. Helnykterist. Religionshatare etc. 

Men jag är i alla fall inte SÅ usel och dum i huvudet.

Jämfört med en SD:are är jag nästan helt normal och god.

Fast jag undrar varför jag bryr mig så j-vla mycket om SD ur ett politiskt perspektiv.

De fick 5.7% i förra valet.

De sitter på 20 av 349 riksdagsmandat.

De har inte möjlighet att påverka ett skit i svensk inrikespolitik.

Ja, ja vågmästare och allt det där, men i och med att alla andra politiska partier gör allt för att isolera dem så kommer de aldrig att få nåt reellt inflytande. 

Inte förrän de får 51% av väljarstödet och det är långt borta.

SD har m.a.o inte haft ett dugg med nuvarande svensk migrationspolitik att göra, och det kanske är DET som gnager i mitt bakhuvud: att den politiken är så sjukt snål.

Och att vi låtsas att det är nån annans fel.

Sverige kommer i år att ta emot futtiga 90 000 asylsökande.

Och skicka hem ungefär 25% av dem.

Jordanien och Libanon har hittills tagit emot miljontals människor från grannländerna Irak och Syrien.

Sverige tassar på i ullstrumporna.

Vi drar vårt strå till stacken men i sammanhanget är det ett skamligt litet strå.

Och jag tänker på regeringen Ingvar Carlssons Luciabeslut från 1989 när vi skärpte dåvarande asylregler kraftigt.

Detta med anledning av den kraftiga asylanstormningen vid den här tidpunkten.

20 000 kom hit under andra halvåret 1989.

Året innan kom det 19 000 invandrare till Sverige.

Det ansågs extremt så därför bestämde sig Sverige för att skruva igen kranarna ordentligt.

Beslutet revs upp två år senare av regeringen Bidlt men Luciabeslutet får ändå ses som en skamfläck i framför allt S:s historia.

Inom retoriken talas det om halmdockor (straw man argument); det vill säga att man skapar en falsk bild av sin motståndare och sen argumenterar man mot den istället för mot den verkliga fienden.

Den falska dikotomin stipulerar å sin sida att det bara finns två alternativ i en diskussion.

När det ofta - givetvis - finns många fler.

Fast sån information är överkurs i dagens debatt.

Jag märker själv hur jag funkar: visa mig en bild på Åkesson och i mitt inre stormar jag framåt som en tjur inför ett rött skynke.

Och efteråt mår jag bra. 

En liten stund.