Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jämtland är inte vackert nog

Rossing i Namibia, Karznokamensk i Ryssland, Arlit i Niger, Saskatchewan i Kanada, Tortkuduk i Kazakstan och Radium Hill i Australien.

Annons

Platser du kanske aldrig hört talas om men platser som likväl betalat ett högt pris för att du och jag ska kunna köpa bilar, telefoner, datorer, viner, ostar och andra konsumtionsvaror producerade med billig elström.

Den billiga elströmmen började med att företag som Cameco, Kazatoprom och Rio Tinto satte spaden i jorden på vackra men (i förhållande till huvudkontoren) avlägsna platser. Och frågan vi måste ställa oss i Jämtland är förstås - är VI tillräckligt avlägsna?

Är Jämtland tillräckligt vackert?

För oss som bor här - ja, självklart - men i ett krasst, globalsolidariskt perspektiv?

Uran är ett dödligt ämne, oerhört svårhanterligt, och det passar bäst att ligga kvar långt nere i jorden. Det är alla överens om, även de som profiterar på den värdefulla metallen.

Men vi vet också att världen (det vill säga vi alla) skriker efter uran, och i förlängningen elström och konsumtionsvaror. Och vi vet att vi tagit ett demokratiskt beslut i Sverige att bygga kärnkraftverk. 

Den moraliska knäckfrågan blir således: kan vi förvänta oss att andra länder ska bryta vårt uran - åt oss?

Det är så klart mest praktiskt - out of sight, out of mind - som engelsmännen brukar säga.

Och "out of sight" för en australiensare eller nigerian - det är det avlägsna, exotiska "jaemtland".

Där det bor en liten, liten, liiiten klick människor som ser sitt landskap som paradiset på jorden men som givetvis borde/måste offra sig för det globala kollektivet om det skulle vara så. Det gör ju långt större folkgrupper varje månad, varje vecka, nånstans i världen, för att lämna plats åt dammbyggen, urandagbrott, kalhyggen och militärbaser.

Utvecklingen går inte att hejda och vill man vara med och konsumera får man - självfallet - snällt betala sin del av kakan.

Idag räknar man med att 0.2% av världens uranresever finns i Sverige och en liten del av den procentsatsen finns i Jämtland.

Det är en försvinnande liten del i sammanhanget, men det ligger där det ligger och att ha uran i berggrunden är ungefär som att ha guldtackor i ett kassaskåp - de gör jobbet även om man inte plockar fram dem och handlar med dem direkt. Blotta vetskapen om att tackorna finns där gör dem giltiga som handelsvara.

Och det vackra Jämtland - men den vackra Storsjöbygden...

Hur tungt väger vår kärlek till det fagra landet som blev vår lott och arvedel? I andras ögon - och i ett större perspektiv?

Mycket lite är jag rädd.

Jag hatar att det är så men förstår mer och mer att vårt skyddade lilla Eden förr eller senare kommer att skövlas. Precis som alla andra paradis på jorden. Om vi inte - var och en - är villiga att sänka vår materiella standard avsevärt.