Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Martin Alzén: Om präktighet och förstakulturen

I Åre betyder "åtta i åttan" att man hänger på låset när VM8:an öppnar. Vi snackar fantastisk åkning, nypistat och randigt både i Gästrappet och Lundsrappet och den förra backen rinner fint och omväxlande genom terrängen och brukar rankas till de bättre pisterna i Sverige.

Annons

Är sen lyset påslaget, ett måste så dags på dygnet i januari, är det siktförhållanden som slår det vanligen så förhatliga flatljuset med hästlängder. Ja skidåkning i pist blir sällan bättre.

Och ändå är jag väldigt sällan där. Det är av flera skäl. De enklaste är helt enkelt att jag gillar att ligga kvar i sängen. Sovmorgon är, som min brorsa säger, en billig, varm och uppvilande hobby. Toppat med frukost framför brasan dessutom vaccin mot utbrändhet och flertal psykosomatiska symptom.

Så en kombination av hedonism och lathet gör att jag sällan klickar i bindningarna innan tuppen galt och solen gått upp. Sen är det något mer. Manchesterpistat underlag är en ändlig resurs och precis som på reor, i svampskogen eller vid monopolspel så lockar det fram det sämsta hos en del människor. De trängs i liftkön för att komma först upp, och efter avstigning åker de sedan så fort och så långt över sin förmåga att de förvandlas till dödliga projektiler. Allt för att få lägga egna förstaspår. Den som stått i liftkön en riktig pudermorgon känner igen sig. Det är samma hormoner, endorfiner, eller vilken lägre biologiska funktioner som det nu handlar om, som gör sig påminda.

Som om det inte vore nog med grottmannabeteendet så finns det också något präktigt över företeelsen. Den vanligt förekommande ståndpunkten att de som kliver upp tidigt är högre moraliska väsen än de som har för vana att ligga länge kvar i sängen. Upp tidigt kliver bönder, munkar och hårt arbetande affärsmän. Sent kliver de upp som inte kommit i säng förens på småtimmarna. Festprissar, lättingar och tjuvar.

Och det är något lockande med det första. Mänsklig kultur har alltid varit fascinerad av "det första" som fenomen. Den första vårfågeln ska besjungas, det första samlaget, bergsbestigningen, månlandningen, ja gud vet vad av det första som ska regleras, hyllas och omtalas. Men den sista? Nix, därom tigs det stilla. Men är det för att de är så kvalitativt sämre, de sista fenomenen? Inte en chans tror jag. Flera gånger har jag nämligen varit "tjugo i åttan". Sist innan stängning på kvällsåkning alltså. Minst lika fint som tolv timmar tidigare om ni frågar mig. Varför är det ingen som lägger upp skrytbilder om det på sociala medier undrar ni kanske då? Ja, präktigheten och förstakulturen enligt ovan, men också, och här kommer mitt hetaste åktips för säsongen - det är ingen där.

Martin Alzén.

Mer läsning

Annons