Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför just Döviken?

/

– När jag insåg att det var för svårt att åka till Godahoppsudden valde jag i dessa kristider mellan Mordviken och Döviken. Det blev det som kändes mest naturligt.

Annons

Tallarna stod raka och höga sista biten av den ringlande vägen som ledde fram till Döviken. Det var välplogat och vackert mot vägs ände. Efter flera avtagsvägar kom jag närmare men allt länge bort.

Skogen öppnade sig till slut för en snöinbäddad, tyst glesbygdspärla. Jag hade inte ringt Siv, Rune, Haldo eller Göran för jag hade egentligen ingen lust att prata, utan bara se hur det känns att komma till en by där vägen nästan tar slut. Händer det något alldeles av sig själv? Gå en sväng. Titta. Bara vara en betraktande besökare i byverkligheten en stund. Kanske var jag betraktad själv?

som går ett veijn? Det vill säga: ”Vem kan det där nu vara som går där fram och tillbaka på vägen och inte verkar veta vart hon ska? Hon verkar inte bekant här? Är någon bekant med henne? Vad har hon här att göra? Tar kort! Varför? Hon har parkerat bilen bredvid Rickardssons postlåda. Men det verkar inte som hon hälsar på där?”

genomfartsväg precis. Bortom Döviken finns bara Fjäl som bara har en gårdsprick på kartan och sedan en hårfins-tunn linje som markerar den typen av väg som man helst åker på sommaren.

Ibland är saker och ting betydligt mer spännande om man inte vet exakt fakta om allt utan att man bara får gå omkring och känna, fundera och fantisera över vad som hänt, vilka som lagt sitt liv och sin energi här. De flesta paket är bäst oöppnade. Som vilken historia som ligger bakom bynamnet. Vilka är det som lever sina liv här nu? Vilka är det nu som lyssnar på radion, suckar och diskar igen.

Det är en vacker boplats som lutar ner mot Döviksjön och som har Gustavberget och Tanberget i ryggen. Första vårvinterkänslan infinner sig. Solen skiner och det droppar faktiskt från en istapp. Över sjön går spåret efter en skotertur.

Det andas frid och frihet här. Man får vara i fred. Även jag.

Allt är inbäddat i ett djupt och rent snötäcke. Dämpar de ljud som inte finns. Det är tyst. Bara en hund som ger upp fem skall när jag går förbi. Kanske kan man vitsa till det och säga att det är dött i Döviken. Men hur mycket liv snurrar det som man kan se på Körfältet eller någon annanstans där det bor många fler?

på en ny vår för att tina fram. Växthuset väntar på frön och värme, igensnöade ingångar till hus väntar på gamla bybors återvändande släktingar, vedhögen väntar på vedkapen, husvagnarna väntar på semestern och alla pågående renoveringar väntar på nya tag, bara det blir bättre väder.

Det är nog fint att sitta på en veranda här en sommarkväll och titta ut över sjön.

Det är uppskottat och väl snöröjt där det ska vara snöröjt. Det är så mycket snö överallt annars. Det finns ett levande jordbruk här, traktorspåren bildar ett rytmiskt mönster runt ladugården och silons dekal står i stark kontrast till allt som funnits här förr.

I alla byar finns det uppbyggda monument som berättar fast de är tysta. Husen står stilla, samlar tid och är fulla av berättelser om händelser och människor. Förr var de till nytta, nu är de fulla av det som ingen behöver längre, men som man inte vet var man ska göra av. Gamla soffan som är sönder och skulle lukta illa om man tog in den igen, däck och brädor som blivit över.

lång för jag vänder vid sista gården. Under tiden har någon tänt upp, röken stiger upp från det ljusgröna huset. Postbilen kommer i full fart, hinner lämna post i alla lådor fast det känns som den inte stannar till. Jag går och funderar på om jag inte borde ha pratat med någon iallafall. Det ska vara människor i tidningen säger de på redaktionen. Försöker intala mig själv att det inte är något fel på nersnöade rundbalar och dieselpumpar heller. Jag kanske inte gör byn rättvisa. Men livet är inte rättvist. Varför skulle då rättvisan drabba Döviken?

och tio gråsparvar samlas under sitt lunchställe och kvittrar till lite. Startar bilen tar samma avtagsvägar tillbaka. För mig är de och trakten ny, men jag förstår att för de flesta som åker här är varje kurva vardag, och att det känns nära till Revsund.

Undrar vem som mest ville behålla sin tystnad och integritet. Jag, byn eller båda.

Mer läsning

Annons