Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DEBATT: Vi lämnade Östersund och fick tillgång till skogen, sjön, bären och potatisen – vi bor inte långt från något!

Annons
Skribenten Katarina Bergner Åhlén.

Sedan vårt flyttlass gick nordvästerut – från Östersund sett alltså, staden där 30 procent av Jämtlands läns befolkning bor – för snart tre år sedan har jag fått frågor som ”känns det inte långt bort”, ”blir det inte krångligt allting”, och inte minst det direkta påståendet ”du bor ju så långt bort!” ett par gånger i veckan.

Så nu är det dags för ett utförligare svar än ”nej, jag saknar ingenting”, ”nej, vi har sällan behov av att åka till stan”, ”nej, resorna gör mig inget eftersom jag ju jobbar över hela Jämtland (Sverige) ändå”.

Såhär:

Där jag bor, och framför allt lever – för här lever man en livsstil, i samklang med omgivning och rådande väder, situation och årstid – har jag tillgång till skogen, sjön, bären och potatisen utan att starta bilen.

Turskidorna spänner jag på utanför dörren. Men kör jag fem minuter till det lilla samhället kan jag handla all (ekologisk) mat jag behöver, köpa virke, växter, klippa håret, träffa läkare, tanka bilen, ta ett yogapass, träna fotboll och simma. Låna böcker och laga punkterat däck.

Jag kan däremot inte shoppa fler tröjor jag redan har, men jag har gångavstånd till flera nyvunna vänner och har aldrig, i hela mitt liv, så ofta haft spontana fikabesök, promenadsällskap eller pratstunder vid postlådan som här.

Inom en mils radie kan jag uppleva konserter, revyföreställningar, teater, och middagar med mat från världens alla hörn tack vare våra nyanlända.

I min egen by deltar jag i ett par clinics per år med min häst. Jag går bara uppför backen.

Min man fick cykelavstånd till jobbet tillika grundskolan upp till årskurs 9.

Det finns utställningar att besöka, surdegsbröd att köpa och föreläsningar att lyssna till. Jag kan välja på tre närliggande sjöar att bada i och fler fjällvyer att njuta av än det hinns med på en livstid.

Jag slänger in skidorna i bilen och står i liften inom 15 minuter. Eller följer de upplysta elljusspåren.

Har jag problem med fastkörning, hästar på fel sida stängslet eller en blytung sten som måste flyttas, ringer jag någon av alla skickliga grannar som har livslång djurvana och äger maskiner som klarar allt. För hjälpen behöver vi. Allihop.

I min socken finns 100-tals egenföretagare. Vi driver företag inom städ, makeup, musik, komposition, godistillverkning, trädgård, författande, gräv, rörmokeri, konstnärskap, bageri, hälsa, snickeri, musikstudio, elektronik, slöjd, fysioterapi och inte minst rennäring, lantbruk och skog.

Korna, kalvarna, stutarna, fåren och hästarna betar i varje vrå. Igenväxande marker – ingen risk.

Från min altan ser jag när tranorna anländer på våren och flyttar till hösten. Jag kan bryta nacken i stjärnskådning och fascineras kväll efter kväll över norrskenet.

Här hemma har jag besökt min första utomhusbio och missat ett stort antal begivenheter av olika slag för att tiden inte räcker till.

Hela världen finns i datorn eftersom bredbandet funkar klockrent.

Vi sjunger i kör, tar pianolektioner, kör cross på motorstadion. Äter thailändskt på restaurang eller hämtar hem den där pizzan. Sommartid öppnar caféer i varje by.

Jo, bankkontoret har stängt igen, oron finns att fler företag ska lägga ner och det är tyvärr inte möjligt för mig som musiker att klara mig utan bil.

Men. Människorna är lösningsorienterade, kreativa och gräver där de står. ”Det är faktiskt helt magiskt”, som en bekant på Krokoms kommun uttryckte det i går.

När jag så ska till Östersund i något (ganska sällsynt) ärende tar det mig 40 minuter på bra väg i vackert landskap.

Så. Vad är det jag bor så långt ifrån? Förklara den som kan.

Katarina Bergner Åhlén, företagande musiker och hemmansägarinna

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons