Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håkan Toresson: Hjälp mötesplatser som vill verka för godhet, gemenskap och kärlek

Återigen går vi in i adventstiden. I morgon fylls kyrkorna för adventsgudstjänstfirande i detta sekulära land. Förra året 533 personer i den församling jag leder. Nu är ju det blott 5 procent av medlemsskaran, men ändå. Hur många evenemang drar 533 personer en söndag mitt på dagen?

Annons

Under nästan fyra decennier var min relation till kyrkan sval. Jodå, jag är döpt och jodå, jag och Lena gifte oss kyrkligt och jodå, vi lät döpa våra barn. Därtill sjöng döttrarna i kyrkans barnkör och när de skulle sjunga i gudstjänst så infann jag mig förstås. Dessutom betalade jag min kyrkoavgift och det var inte mer med det. En medveten solidaritetshandling. Jag ville att kyrkklockorna ska ringa i bygderna. Jag var glad över det lilla jag visste om kyrkans veckoverksamheter och den krisberedskap och kompetens som naturligt fanns till hands vid svåra händelser, och jag var glad över skolavslutningarna i kyrkan med psalmsång och välsignelse. Särskilt många gudstjänster deltog jag inte i under de där årtiondena.

Ändå känns det som att alltihopa – Hosianna, Davids son, Hosianna i höjden och Jesus på åsnan ridandes in i Jerusalem, och så fölet och en ödmjuk konung, och palmbladen – liksom tillhör mitt liv och min gestalt och gjorde så redan då fast jag liksom stod vid sidan om.Den här insikten, att kyrkan är en del av det som på akademiskt språk brukar benämnas kontexten, föranleder några ytterligare tankar. Med kontext menas det sammanhang, den omgivning och de omständigheter i vilka vi människor lever. Kontexten påverkar oss och bidrar till att göra oss till dem vi är. Det är också så att vi samtidigt förstås påverkar vår kontext. Vi och världen är ständigt stadda i förändring. Detta medför också ett oerhört ansvar.

Min kontext är Norrlands inland under 1900-talets andra hälft och vidare in i 2000-talet. Den är förmodligen det krackelerade folkhemmet, den är en sorts småborgerlighet med tillhörande komplex för den stora världen och akademisk bildning. Den är också faktiskt tramporgeln i klassrummet med morgonbön, Hej Matematik och far är rar medan mor är en orm. Den är i stor utsträckning allt det som skedde i den lilla krets vi kallar familj och släkt. Den är också bokmärkesänglar, Farmors bibelversreferenser i vykorten och julkrubbor. Varje gång familjen passerade Mattmar kyrka pekade jag glatt mot den vitkalkade byggnaden och utbrast att där är jag döpt! Så småningom blev jag ganska bryskt och mycket överraskande indragen i kyrkans liv. Nu står jag inne i kyrkan och tittar ut. För 20 år sedan stod jag utanför kyrkan och tittade in. Jag hörde orgeln och sången. Jag såg ljusen och anade värmen och gemenskapen. Det är ljusare och varmare än jag trodde och gemenskapen har blivit omistlig. Och det känns som hemma, som att jag alltid varit här. Och i någon mening är det ju sant. I tider som dessa, när det ibland ser ut som att mörkret är på väg att övervinna ljuset, behöver vi lyfta och främja de mötesplatser som vill verka för godhet, gemenskap och kärlek. Välkommen i morgon alltså. Du får säkert plats.

Plus: Ahlbergshallen är en god mötesplats. Sista chansen att se Ulla Granqvists fina konstutställning. Ta den!

Minus: De allra värsta mötesplatserna är nog virala. Nättrollen regerar. Hur ska vi möta det?

Mer läsning

Annons