Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nordisk kämpaglöd i tidiga spel

/
  • En av deltagarna i damernas tävling på väg Biblioteksgatan mot målet vid rådhuset.
  • Sju kvinnor ställde upp i damernas tävling över tio kilometer med start och mål vid rådhuset, efter att de tävlande åkt mot Rannåsen och vänt.
  • Jämten Haldo Hansson poserar för fotografen efter loppet. Nordisk mästare på 90 km, därmed också i praktiken världsmästare.
  • Tremilsslingan gick från rådhuset och bort mot Kungsgården och Frösö läger och tillbaka. Här norrmannen Bergendahl.
  • Finländaren Tasa, och en stövare som fått vittring på något annat.
  • Finländaren Koskenkorva, legendarisk skidlöpare.
  • Mängder av människor var ute och följde tävlingarna. Här från rådhusplatsen en tidig morgon.
  • En av deltagarna i damernas tävling på väg Biblioteksgatan mot målet vid rådhuset.
  • Fröken L. Fluuhr, står det i resultatlistan, från Umeå, var förhandsfavorit men blev femma i damernas tio kilometer. Detta i rejält blötföre.

När Nordiska spelens längdtävlingar avgjordes i Östersund 1913 var de att jämföra med OS. Och de nordiska löparna var världseliten.

Här formades också myten om den urstarke nordbon.

Annons

På tidningshusets vind i Östersund, ett grått kuvert som innehåller några fotografier.

Med snirkliga bokstäver på kuvertet: NORDISKA SPELEN 1913

I kuvertet ligger urklippta fotografier ur en bok. De visar stilstudier på skidåkare, manliga och kvinnliga, och de visar rådhusplatsen i Östersund med ett vimmel av människor, troligen publik. Kan det vara skidtävlingar?

Vi går till källorna.

1913 var det snöbrist i Stockholm varför Nordiska spelens längdtävlingar, som så långt sedan 1901 hade avgjorts i huvudstaden, flyttades till Östersund. Nordiska spelen var den tidens OS- eller VM-tävlingar på längdskidor.

Aldrig hade en internationell längdtävling på skidor rönt ett så stort intresse och uppvisat så många anmälda från olika nationer.

De största nordiska stjärnorna fanns med, som finländarna Koskenkorva, Tasa, Brännkärr och bröderna Niska. Där fanns också norrmännen Bergendahl, Mellesmo och Mathiesen. Till detta 161 svenska löpare och två ryssar från Moskva amatörskidklubb. Löparna var inkvarterade på fältjägarregementet och på läroverket, det som i dag är turistbyrån i Östersund.

ÖP skrev:

"Tävlingsexpeditionerna voro förlagda till det nya rådhuset. Gatorna var prydda med flaggstänger och även i övrigt flaggades allmänt i staden, som ju är en stad känd för sitt livliga intresse för skididrotten."

Finnar och norrmän hade under tidigare spel vunnit allt, men den här gången fanns en svensk skidåkare, som i kraft och teknik skulle kunna mäta sig med de övriga. Hans namn var Haldo Hansson, ung kronojägare, från Rödön. Det svenska hoppet ställdes till honom.

Det var inga sprintsträckor på den här tiden, tvärtom var tävlingarna uppdelade i 30, 60 och 90 kilometer, och för kvinnor 10 kilometer, av vilka 90 kilometer var den mest emotsedda för svenskarna.

ÖP skrev att starten för niomilen var satt till klockan sju på morgonen och oaktat den tidiga timmen hade mycket talrika åskådarmassor samlat sig på startplatsen vid rådhuset, och under dagens lopp ökades de oupphörligen, så att man till sist kunde säga att hela Östersund var fylkat kring stängslet utanför rådhuset, med livliga bifallsrop hälsande löparne vid inloppet till målet, oavsett nationaliteten.

Många hade säkert kommit för att se den store hemmaåkaren Haldo Hansson, vilken hade svarat för många bedrifter, inte minst inom budkavlelöpningarna, de senaste åren. Nu skulle han äntligen få visa var han stod i jämförelse med de stora åkarna från övriga länder.

Haldo Hansson vann också i stor stil och besegrade tvåan Tasa, från Finland, med 35 minuter. Hansson hade också bästa tid vid varvningarna 30 och 60 kilometer, alltså bättre än segrarna på dessa respektive sträckor.

Det här var den största tävlingen som genomförts i Norden så långt, och Nordiska spelen var länge den enda anledningen till att inte vinterolympiska spel hölls. Stockholm fick förfrågan att arrangera vinter-OS 1912, samma år som de hade sommarspelen, men tackade nej. De hade ju sina Nordiska spel, som de inte ville förstöra.

Mer läsning

Annons