Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ahmad Zia berättar om hur det är att vara ensamkommande barn i Östersund

/
  • Ahmad Zia kommer från Afghanistan. När han berättar för ÖP om att komma som ensamt asylsökande barn till Sverige blir han filmad inför dokumentationen av kommunens arbete ”Ung Integration”. Foto: Olof Sjödin

Ahmad Zia, 19 år, kom som ensamt asylsökande barn till Östersund för två år sedan. Nu har han tagit sig in på gymnasiet och lärt sig persiska.

Annons

De ensamkommande barnen blev ett begrepp 2007 när Östersund för första gången började ta emot ungdomar utan medföljande familj. En kommunal organisation byggdes upp kring asylhemmet på Frösön och de så kallade PUT-hemmen, inackordering för dem som fick permanent uppehållstillstånd.

I lördags hölls ett öppet hus med personal och ungdomarna för att som enhetschefen Ingemar Edström sa ”det finns många förutfattade meningar”.

– Många tror att de som kommer hit är de som haft det sämst. Men så är det inte, det kostar att ta sig hit. Man ska inte överdramatisera, det är vanliga ungdomar.

I januari kom den första tjejen. Hon hade jeans, skinnjacka och en laptop. Personalen som hade åkt till flyget för att möta henne trodde att det skulle komma någon med slöja.

Den som har valts ut att berätta under dagen är Ahmad Zia som inte bara har fått uppehållstillstånd. Han har egen lägenhet, drömmer om att bli polis och han har just fått besked att han efter två år av plugg har kommit in på Barn- och fritid på Wargentinsskolan. Hemma i Afghanistan började han skolan när han var sju år och slutade när han var tolv. Efter två år i Östersund är hans svenska så gott som perfekt.

– Mitt eget språk är dari. Jag kunde bara lite engelska när jag kom. Men jag kunde hindu och här har jag lärt mig persiska. Jag har flera kompisar från Iran här, säger han.

Ahmad miste sin mamma och bröder i kriget. Pappan gifte om sig och Ahmad valde då att fly till en morbror i Kabul. Han tänkte ta sig till Pakistan eftersom han visste att barn kunde få jobb med att knyta mattor där, men morbrorn lovade att hjälpa honom till Sverige i stället.

– Jag visste inget om Sverige, säger han.

Inför starten av organisationen kring de ensamkommande barnen talades det mycket om extra resurser till bland annat Barnpsyk eftersom barnen ansågs vara traumatiserade och i behov av stöd. För vissa har det varit så. Inte för alla, enligt Ingemar Edström.

Men att sakna och att vara ledsen är gemensamt för alla, menar Ahmad Zia.

– Jag tänker ofta att det vore bra om mina kompisar hemma var här. Men jag har träffat nya och jag kan inte åka tillbaka.

Mer läsning

Annons