Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Inte kan jag stanna här om de stänger Gamla kyrkan”

/
  • I början klagade man på att ungdomarna skitade ner och nötte bort färgen på kyrkbänkarna.– Jag tyckte det var härligt att kyrkan blev sliten för att den användes. Det hade väl aldrig hänt förut, säger Eva Jemn.Eva Jemn drömde om en kyrka som var öppen för alla när hon kom till Östersund som präst 1992. Foto: Anna-Karin Pernevill

När Eva Jemn kom till Östersund och berättade att hon ville öppna Gamla kyrkan för missbrukare och hemlösa var det en och annan kyrkopolitiker som satte kaffet i vrångstrupen.

Annons

Sjutton år senare är det en självklarhet att stans a-lagare går dit och värmer sig på vardagarna och att festtrötta ungdomar slinker in och pratar bort en timme på fredagsnätterna.

Nu lämnar Eva Jemn stan. Med sorg i hjärtat.

– Den nya organisationen med allt vad det innebär gör det omöjligt för mig att jobba kvar, säger hon.

Hon har svårt att hålla tårarna tillbaka när hon blickar bakåt. När hon kom hit från Malmö 1992 hade hon Stadsmissionens sätt att arbete ”i hjärtat och ryggsäcken”, säger hon.

Hon kom till Östersund i en tid då det fanns en lucka att fylla. Hon lade märke till att många ungdomar drev omkring på stan på fredagkvällarna. Stadsmissionen och LP-stiftelsen hade stängt sina härbärgen och många hemlösa och missbrukare hade fått det sämre.

– Vi började leta efter en lokal att bedriva social verksamhet i. På den tiden användes Gamla kyrkan bara vid enstaka gudstjänster på somrarna. Vi tyckte det skulle vara perfekt om vi kunde öppna kyrkan för de mest utsatta.

Eva Jemn fick en diakon till hjälp till att börja med, så att kyrkan kunde hållas öppen på vardagarna. På dagarna blev den snabbt en samlingspunkt för hemlösa, missbrukare och psykiskt sjuka. Eva Jemn och hennes kollegor lyssnade, bjöd på fika, hjälpte till i kontakten med sjukhus och socialkontor.

På fredagkvällarna blev kyrkan ungdomarnas fristad. De kom in för att värma sig, fika, prata, nyktra till innan de tog nattbussen hem. Ibland fick Eva Jemn och hennes personal ringa efter föräldrarna. Eller om det var riktigt illa, ambulansen.

Även om nykterhet inte är något krav så finns det vissa regler i kyrkan. Besökarna måste uppföra sig hyfsat. Mössan ska av. Flaskor ska lämnas i nedersta bänkraden där de kan hämtas vid hemgång.

Vad Eva Jemn inte hade räknat med var att många ungdomar ville bikta sig. Antagligen inspirerade av att ha sett den katolska ritualen på tv och film, gissar hon. Vid dessa tillfällen går hon undan i sakristian och det hon får höra därinne stannar hos henne.

Ganska tidigt stötte hennes idéer på motstånd från olika håll. Inom församlingen klagade man på att ungdomarna skitade ner kyrkan och nötte bort färgen på bänkarna.

– Jag tyckte det var härligt att en kyrka blev sliten för att den användes. Det hade väl aldrig hänt förut, säger hon.

En representant för polisen gillade inte att man släppte in personer som hade druckit. Han undrade hur kyrkan kunde ha ”sjunkit så lågt”.

När en chef inom dåvarande socialförvaltningen sa att det var tack vare att missbrukarna fick smörgåsar av kyrkan som de hade råd att lägga pengar på sprit, då gick en av missbrukarna ut och försvarade Eva Jemn i ÖP.

– Han sa att ”det viktigaste för oss är flaskan. En missbrukare skiter i om pengarna egentligen ska gå till mat”.

Nu väntar en tjänst som församlingspräst i Lunds stift. Eva Jemn är skåning, så på så vis känns det som att komma hem. Men hon hade föredragit att stanna i Östersund, säger hon.

Hon vill inte prata så mycket om vad som fått henne att säga upp sig. Mer än att omorganisationen gjort att hon inte längre känner sig hemma.

Ingen har sagt att verksamheten ska försvinna. Men hon är ändå orolig för att den dåliga ekonomin kan komma att innebära förändringar.

– Och inte kan jag vara kvar om man stänger Gamla kyrkan.

Församlingen har redan beslutat att kyrkan ska vara stängd under dagtid på fredagarna. I stället ska en diakon bemanna kommunens värmestuga en kväll i veckan.

– Varför dra ner på en fungerande verksamhet? Jag skulle vilja att vi hade öppet lördagar och söndagar också.

Det hon framför allt kommer att minnas av sina 17 år i Östersund är gemenskapen, säger hon.

– Vi har haft många frivilliga till hjälp. Otroliga, fantastiska människor som Lillemor, Sixten, Anders och många andra som vi varit helt beroende av.

– Vi har haft det så roligt tillsammans. Det är vad jag kommer att minnas mest.

Mer läsning

Annons