Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Lindbäck: Har du raderat en vän på Facebook på sistone?

Den ene är för kristen, den andre för andlig och den tredje fattar ingenting vad gäller migrationspolitik.

Annons

Har du raderat en vän på Facebook på sistone? Den ene är för kristen, den andre för andlig och den tredje fattar ingenting vad gäller migrationspolitik. Vi stänger av människor till höger och vänster, ber dem försvinna, talar om att vi inte tänker ha med dem att göra om de ska bete sig på det dära viset. Och det är klart vi gör det. Alla kan ju inte få sitta vid vårt köksbord och skrika.

Jag undviker ofta att läsa kommentarer om jag vet att avsändaren sitter inne på åsikter jag inte delar. Det blir lugnast så. Ibland läser jag ändå och tvingas bita mig i fingrarna, för många diskussioner känns lönlösa att ge sig in i.

Men jag kan ändå inte låta bli och känna att lösningen skaver, för vad är det egentligen som händer i längden när vi börjar sortera?

Den där åsiktskorridoren är kanske inte lika smal längre, eller så har den blivit smalare (det är en annan krönika), men den är framför allt numera även filtvadderad. Vi hasar ner oss i soffan, rullar in oss i filten och slipper behöva undra hur-i-hel.. någon tänkte i det ena eller andra, eller fundera över om vi ska orka käfta emot eller ge upp. Och skyddade i en värld där bara vissa åsikter räknas, vad de än må vara, missar vi spektret och mångfalden.

Jag tänker på när jag som liten och frustrerad kom hem till mamma. Någon kille hade väl puttat ner mig från Herren på täppan-kullen eller sagt nått dumt till mig i korridoren. Helst hade jag nog bara velat slå skitungen, men då bröt hon bröt in. "Johan har kanske haft det svårt i skolan" eller "Pontus har varit mobbad förut, det är därför han är bråkig". Det fanns alltid en förklaring till bråkstakens beteende och det var för stunden en tröst. Jag önskar mamma kunde sitta bredvid mig när ilskan rinner över och fingrarna skriver för kung och fosterland för att mitt lättkränka jag ska hinna försvara det ena och det andra.

Det må hända att det inte är synd om alla med åsikter som tagit sidodörrar ut från korridoren, även om Strindberg tyckte det, men om utgångsläget kunde vara att applicera en gnutta tolerans i bemötandet skulle klimatet i alla fall bli uthärdligt. Vi skulle slippa blunda, radera och rensa, bli vänner, ickevänner och ovänner. Vi kanske till och med kunde lära oss något av varandra? Ta lite här och lite där. Skapa en gemensam lösning i den svart-vita röran.

Är det inte det vi vill lära barnen? Att de förbehållslöst ska upptäcka världen och verkligheten, nyfiket berätta och lyssna, lära ut och lära nytt. Ibland den hårda vägen. Och inlindade i den gosiga filten blir det svårt.

Sedan finns det ju åsikter och handlingar vi aldrig kommer kunna tolerera, så är det ju. Men ska vi göra en deal? Nästa gång vi ser någonting som får oss att gå under av irritation tar vi ett djupt andetag och tänker på att det finns lika många världsbilder som människor. Och så tar vi det därifrån.Och ja, jag fattar. Det här må kanske låta som en pretentiös utopi, men kom igen vi måste börja någonstans.

Mer läsning

Annons