Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mötet med andra har gett Solveig styrka i sorgen

/
  • Sorgegruppen var det stöd som fick Solveig Eriksson att börja bearbeta mycket, gruppen gav energi och styrka attbörja gå vidare. ”Den var en grupp så varm, fin och stark, men ändå med så mycket sorg och svaghet i.”

En söndag förmiddag i september 2007 drabbades Solveig Eriksson av den djupaste sorg. Hennes son rycktes bort i en trafikolycka.

Annons

– Det som hände är alla föräldrars stora fasa, säger Solveig Eriksson.

Hon berättar om söndagen som förändrade hennes liv, om chocken, förtvivlan och den förlamande sorgen.

Under den svåraste tiden fick Solveig kontakt med Carina Grinde, diakon i Torvalla, och hon berättade att sorgegruppen fanns.

hon sig redo, hon hade tänkt att gå. Men när inbjudan kom tackade hon nej.

– Det var direkt efter årsdagen av Emils död som inbjudan kom och jag orkade inte. Jag kände att jag inte orkade prata om det som hänt. Jag kapslade in mig, berättar Solveig Eriksson.

Hon gick inte till den första träffen.

– Men när det var dags för den andra träffen ringde Emils pappa en halvtimme innan den skulle börja och sa att jag borde gå. Att han tyckte att den första träffen varit bra. Jag gick dit och det var nog det bästa jag har gjort, säger Solveig Eriksson.

hon för första gången fick prata om Emils död, och den enorma saknad hon känner, med människor som förstod. Och hon fick höra andra berätta om sina känslor.

– I vår grupp var det föräldrar till sju barn. Vissa föräldrar kom tillsammans, andra kom ensamma, men vi var cirka tio personer vid varje träff.

– Vi satt tillsammans och pratade utifrån ett speciellt tema. Alla fick sin tid och ingen annan i gruppen fick avbryta och det tror jag kan vara bra när båda föräldrarna är med samtidigt. Det är viktigt att man får berätta utifrån sin egen situation.

man att alla har liknande känslor och jag fick styrka i det här – en energi att fortsätta bearbeta det fruktansvärda som hänt. Det var som att öppna en dörr, det går inte att beskriva hur det är att mista ett barn, sorgen är så stor.

Att få möta andra som delade erfarenheten och sorgen av att förlora ett barn har varit ovärderlig och Solveig önskar att alla som är i hennes situation skulle få vara med.

– Vi var alla så tacksamma över att vi fått gå till de här träffarna. Känslan av att få vara där tillsammans med andra människor som upplevt samma tragedi och upptäcka att man plötsligt inte är ensam längre. För man känner sig ensam, säger Solveig Eriksson.

prata med anhöriga och släktingar, de orkar inte lyssna. Och man mister många vänner. Vännerna finns där till begravningen, sedan finns någon enstaka kvar. Några man känner går över på andra sidan gatan om man möter dem eller viker av om de ser att man ser dem inne på en affär …

Flera i gruppen hade liknande erfarenheter.

– Nu känner jag mig inte lika ensam i sorgen, jag vet att det finns flera och jag har fått träffa och prata med några av dem. När jag har det jobbigt finns de i mina tankar och även om sorgen och saknaden är lika stor så känner jag mig inte lika vilsen längre.

Mer läsning

Annons