Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre en hästkraft i skogen än hundra under huven

/
  • John Ingelsson  från Rörström och hans ardenner Torin är ett strävsamt par i skogen. Tillsammans gör de sex fulla dagsverken i skogen varje vecka.
  • Ardennermärren Torin väntar tålmodigt när timmerkälken lastas.
  • John Ingelsson menar att inget kan ersätta hästen när det är riktigt brant.
  • Naturligtvis är Torin försedd med en genuin hästbjällra.

Ett sexårigt ardennersto kan naturligtvis inte mäta sig med effektiviteten hos en modern skotare. Men i brant terräng, där inga maskiner tar sig fram, är hästen överlägsen. Dessutom väsnas hon mindre och luktar bättre.
– Och hon är ett gott sällskap i skogen, säger John Ingelsson.

Annons

Det är en tidig vintermorgon. Gryningsljuset har precis börjat teckna konturerna av det branta Råberget utanför Hoting. I mörkret hörs en bjällras spröda klang när ardennerstoet Torin otåligt ruskar på sig.

– Hoj, ropar John Ingelsson. Här uppe. Följ bara mig.

uthus väntar John på oss. Han har, precis som alla andra dagar, varit uppe tidigt för att sela på hästen och spänna för timmerkälken. När det blivit tillräckligt ljust är det dags att ge sig iväg. Arbetsdagen avslutas först när mörkret smyger sig på.

John Ingelsson har jobbat i skogen i hela sitt liv. Och alltid med hästen som sällskap. Nu bor han på föräldrahemmanet utanför Hoting, med utsikt över åker, äng och sjö och med de höga bergen i ryggen.

– När det är brant, bergigt och eländigt i terrängen är hästen som bäst, konstaterar han, uppflugen på kälken och med tömmarna i handen.

manar han på Torin som villigt ger sig av. Det knarrar om seldonen när den breda baken gungar iväg på den smala körvägen för att snart försvunna mellan träden. Bjällran klingar muntert i gryningsljuset.

Vi hinner bli ordentligt varma innan vi är ikapp ekipaget. Körvägen slingrar sig uppför branterna. Vi halkar och snubblar oss fram mellan höga furor och stora klippblock och sätter oss tacksamt ner i Johns koja för att hämta andan. Han har fått eld i spisen och det sprakar muntert när värmen sprider sig i rummet.

äger John 200 hektar välskött skog. Ännu syns spåren efter den skogsbrand som härjade 1917. Svarta stubbar sticker upp ur snön och på många furor ser vi invallade brandlyror i stammarna.

Medan Torin får ta igen sig med lite hö konstaterar John att man måste vara ytterligt försiktig när man jobbar ensam i skogen. En gång höll det på att gå illa. Han hade lastat hela stammar på släden när ett träd kom i rullning och klämde fast foten mot isen i spåret.

– En millimeter till och benpipan hade gått tvärt av, säger han.

Men som tur var stod hästen still. Efter en lång stund lyckades han få tag på dragsaxen som höll fast stockarna och kunde hacka sig loss.

83 år, men lätt på foten och spänstig i kroppen som en ung man. Ännu gör han sex fulla dagsverken i veckan och levererar varje vinter motsvarande nästan två fulla timmerlass till skogsbolaget.

– Och hit upp kommer inga maskiner, varken skördare eller skotare, så jag och hästen får göra allt själva, säger han och ger sig iväg längs körvägen för att såga ner en hög fura som han har sett ut. Det levereras nästan enbart prima sågtimmer från Johns skogsskifte.

snön runt stammen och ser sig noga omkring för att fälla trädet åt rätt håll. Varje moment planeras noga. Han arbetar genomtänkt och ekonomiskt, sparar på krafterna och ser till att inte behöva slita i onödan med stockarna.

Med en suck lägger sig furan tillrätta i snön. John kvistar med van hand och apterar stammen med minsta möjliga spill. Han ersätter skördare och dator med erfarenhet och noggrannhet. Varje stock hamnar på bekvämt avstånd från körvägen så att de ska vara lätta att lasta.

– Jag brukar fälla två till tre träd innan fikat, sedan kan det väl bli tre till fyra innan jag gör kväll, summerar han.

att få röra på sig. Hennes hovar är stora som huggkubbar och det gungar i den frusna marken när hon klampar förbi på körvägen.

John manövrerar så att han med timmersaxen kan lyfta upp stocken på kälken. Hästen väntar tålmodigt tills det är färdiglastat och kedjan runt timret satts fast.

Mellan åtta och tio stockar får plats på släden, med lite massaved på topp. Den tunga ardennern får hugga i ordentligt för att få fart på lasset. Hovarna tar spjärn, det ångar om kroppen och musklerna spelar.

går det undan. John hojtar och ropar till hästen i kurvorna. Ett felsteg kan bli ödesdigert, på sina håll är det inte mycket som skiljer en lyckosam nerfärd från en mindre lyckosam.

Häromåret var han flera gånger tvingad att med en vajer förankra släden i en stubbrytare och sedan spela ner både häst och timmerlass till planare mark.

– När det är så brant finns ingen modern teknik som kan ersätta hästen i skogen, konstaterar John när vi pustar ut framför stallet. Dessutom är det billigare med hö och kraftfoder än bensin och olja

Mer läsning

Annons