Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jakten på Stora Blåsjöns beryktade storöringar

/

Vi bestämde träff 15.00. På aftonen, lokal tid.

Jag kom inte hit för att njuta av utsikten, lapa friska fjällvindar eller för att snacka strunt.

Jag kom hit av en enda anledning: För att jaga Stora Blåsjöns beryktade storöringar.

Frågan var om jag kommit rätt?

Annons

Jag reste från ett sommarvarmt Östersund, där Storsjön vaggat sig själv till ro, och där dess spegelblanka yta bröts av vakringar från småharr och sik.

När jag tre timmar senare bromsar in vid Stora Blåsjöns fjällcamp möts vi av en helt annan scen. Nordvästan har slagit klorna i landskapet, och fjällsjön vid länets nordvästra ände visar ett motbjudande ansikte.

Jag anar oråd när jag skakar hand med Macke Långström, mannen som ska hjälpa mig att locka fram storöringen ur djupet.

– Det blir nog inget fiske i dag, vi kommer inte ut med båten när det blåser så här. Men i morgon bitti, då gör vi ett försök. Kom in så äter vi i stället, säger han och bjuder in mig i tvåvåningshuset vid vägkanten, som blivit en hållplats för många fiskare på väg norrut.

Jag spricker upp i ett leende när jag ser vad det blir till middag. På diskbänken ligger en 3-kilosöring, som Macke går fram och rensar. Hustrun Inger Långström hackar med van hand morötter och lök, och jag har knappt hunnit ta av mig jackan innan fiskgrytan står på bordet.

– Fin öring va? Vi har fått flera i den här storleken i sommar, det verkar vara ett bra fiskeår, säger Macke.

Jag lyssnar intresserat och slevar i mig den goda soppan med högerhanden, samma hand som är van att drilla 5-hektosöringar med flugspö. Jag börjar förstå att fisket i Stora Blåsjön är någonting helt annat.

Och snart ska jag få veta.

Morgonen efter blir mycket riktigt lugnare. När vi sjösätter båten ser vi visserligen några regnmoln i horisonten, men vi kan utan problem styra båten mot Stora Blåsjöns säkraste öringstråk. Den här årstiden, innan de stora insektskläckningarna kommit igång, så är det rapala som gäller om man vill komma i kontakt med de stora fiskarna.

Vi lämnar hamnen 7.15.

Redan 7.27 kommer det första hugget.

Macke hugger spöt och släpper efter med slirbromsen. Spänningen stiger och jag står beredd med både kameran och håven. Det blir en ganska kort kamp, det dröjer bara en minut innan en grann öring ligger och sprattlar i garnet.

– Runt 1,5 kilo väger den, medelvikten på de fiskar jag fångar ligger runt 2, säger Macke och rycker på axlarna.

För honom är alltså en öring av den här storleken en axelryckning. För en flugfiskare som mig själv räknas det nästan som trofé. Men om det säger jag inget. Vi släpper bara ut betena igen och sätter oss till rätta.

Det blir en kort vila.

15 minuter senare tjuter rullen igen. Den här gången tar jag saken i egna händer och greppar spöt bestämt. Jag hoppas att det är en av sjöns stora bjässar som huggit rapalan, men den följer med ganska snällt mot båten. Däremot blir det glada tillrop från skepparen när han ser vad det är för fisk.

– En kilosröding! Det är verkligen inte vanligt den här årstiden. Det var väl kul, nu fick du väl lite fina bilder också? säger Macke och sträcker på sig bakom ratten.

Han blir på ännu bättre humör, och börjar berätta om storfångster på sjön. Allt från 9-kilosöringar på nät, till 7-kilosöringar tagna på spön. Han berättar också om sjöns imponerande djup på 160 meter, och att det finns gott om småröding på botten. Att fisken ska räcka till åt både bybor och turister tvivlar han inte det minsta på. Familjens fjällcamp är oftast fullbokad hela sommaren, och det är mest svenskar från mellannorrland som återkommer för att tampas med denna storvuxna, vilda öring.

– Precis här, där vi är nu, var det en 14-åring som fångade en 5-kilosöring för några år sedan. Det var verklig fiskelycka. Annars är det ju mest gamgubbar som fiskar, så det är roligt när yngre får upp intresset.

Precis när han säger det kommer de första regndropparna. Vattnet antar en mörkare nyans, och även vinden tilltar i styrka. Jag har svårt att acceptera faktum, men jag inser att min första fisketur på Stora Blåsjön redan är över. Kort men intensiv, och utan tvekan framgångsrik.

Vi styr båten mot hamnen och rensar fisken utanför receptionen, i åsynen av några nyanlända turister. De har äventyret framför sig.

Själv har jag redan bestämt mig för att komma tillbaka, kanske redan senare i sommar.

Till det stora blå.

Och då åker jag inte hem utan i 3-kilos i bagaget!

Mer läsning

Annons