Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nolervik: Jämten som ville hjälpa norrmännen – men hamnade i sovjetiskt fångläger

Annons

"Jag cyklade de sista meterna fram till avtagsvägen och gick sakta uppför backen till mitt hem. I köket satt hela familjen och åt middag. Jag öppnade dörren och steg in. Mor reste sig, gaffeln föll slamrande ned mot tallriken!

– Ragnar, ropade hon, Ragnar, att du kom hem till slut, att du kom hem ..."

I ÖP-arkivet hittade jag ett fotografi av Ragnar Rudfalk, taget någon gång på 1980-talet. Han ser ut att vara en hygglig, vänlig, vanlig man och man anar inte den dramatiska historia han bär med sig från ungdomsåren.

Raderna här ovan är slutraderna i en bok.

Det var en man i hemma i byn som gav mig den.

– Här, läs den här, det är en fantastisk berättelse ur verkligheten om en man från Hammerdal som drömde om frihet men hamnade i sovjetiskt fångläger under andra världskriget.

Och så räckte han över boken till mig. En sliten bok, ett välläst, tummat exemplar från 1951, det mjuka omslaget ihoptejpat i ryggen, och den eldröda titeln lysande i eldskrift: "Jag jobbade i Sovjet".

Av Ragnar Rudfalk.

Boken som Ragnar Rudfalk skrev finns i dag bara i ett fåtal exemplar.

Det är en råkall decemberförmiddag när jag kommer till Grenåskilen. Det var Ragnar Rudfalks hemby. I någon av de här gamla kåkarna där det nu är öde och tomt hade han sitt hem.

På en vändplats där allmänna vägen tar slut kliver jag ur bilen och går runt i byn. Det var i de här skogarna, som han var arbetsledare för en grupp norska skogshuggare vintern 1943. Ragnar och norrmännen pratade då en hel del om att försöka ta sig över till England för att hjälpa Norge mot tyskarna i kriget. Vägen skulle gå via Ryssland, som de trodde stod på deras sida.

Sedan bara skog.

Sedan de avslutat arbetet på eftermiddagarna började de i fotogenljuset i timmerkojan ratta in de norska utständningarna från London på kortvågssändaren.

Ragnar skriver:

"Alla var ivriga och hade lust att komma över och få aktivt delta i befrielsekampen, men utsikterna var små och hindren många. En kväll hörde vi berättas om att några norrmän lyckligt hade anlänt till England från Sverige voa Finland-Ryssland. Så det kanske skulle finnas en möjlighet även för oss?"

Ragnar och en av norrmännen, som hette Odd Willasen, bestämde sig för att göra ett försök. De studerade kartor över området och lärde sig innantill vilka vägar som fanns och hur de skulle ta sig fram. På sommaren 1943 klev de på ett tåg på stationen i Strömsund för att åka norröver.

"Det var den 15 juli 1943, en härlig sommarmorgon. Nu sade vi inte så mycket till varandra, när vi tog plats i en tredjeklasskupé med våra ryggsäckar. Vi var väl lite nervösa båda två antar jag, och särskilt för mig kändes det litet konstigt att lämna den trakt där jag vuxit upp. Jag hade inte sagt något åt någon enda människa, inte ens åt mina föräldrar, vad jag skulle göra. Vi tänkte skriva om våra planer när vi kommit till finska gränsen."

Så bar det i väg uppåt landet.

Efter ett par dygns resa med övernattning i Gällivare kom de fram till Pajala. De hoppade av bussen vid Torne älv, fick tag i en båt, och rodde över till finska sidan av älven. Därefter började de gå efter kompass. De gick 55 mil rakt igenom norra Finland. Allt på elva dagar.

Under gångmarschen blev de vid olika tillfällen beskjutna av tyska patruller som fanns i norra Finland vid den tiden, men de klarade sig helskinnade och fick dessutom mat av finska bönder när de berättade om sitt ärende.

Om all dramatik kring dessa strapatser berättar Ragnar mycket målande i sin bok.

Slutligen var de framme vid den ryska gränsen. Lite blåögda som de var trodde de nu att saken var klar, att allt skulle lösa sig och att de skulle få hjälp.

De stötte på en rysk patrull som de tog kontakt med och de berättade sitt ärende och att de tänkte sig vidare till England via Murmansk.

Svaret blev att de ryska soldaterna satte bindel för deras ögon och förde iväg dem och de blev inslängda i varsin fängelsecell. De var misstänkta för spioneri.

Ragnar beskriver ett av lägren:

Nu började ett helvete. Under flera månader utsattes de två för tortyr och hårda förhör. Ragnar beskriver i sin bok om hur de om och om igen hördes om samma sak.

"Han blev allt skickligare i att hitta på sådana där små raffinerade tortyrdetaljer. En dag drog han upp en revolver ur en låda och kastade den på bordet. Han skulle skjuta mig som en hund, om jag inte talade sanning, förklarade han.

Jag hade endast en tanke i hjärnan: att inte ge efter, att inte börja tigga om nåd. Det var ju sanningen han ville veta och det fick han också."

Ryssarna ansåg att de inte på egen hand kunnat ta sig igenom Finland som var fullt av tyska soldater, därför blev de anklagade för att vara tyska soldater. Efter ett år dömdes Ragnar och Odd till tre års straffarbete för olaglig gränsöverträdelse.

Det var en hård tid beskriver Ragnar. Det var inte direkt fysisk terror, men det var fysiskt hårt arbete och matransonerna var små och näringsfattiga. Dagsransonen var kålsoppa och ett litet stycke mörkt bröd. Det dröjde inte länge förrän Ragnars norske vän Odd dog i lägret.

Karta ur Rudfalks bok, som visar hur han färdats mellan 1943-1947. Hur han och hans kamrat Odd Willasen tog sig in i Ryssland och sedan hur Ragnar förflyttats mellan olika läger de tre åren därpå. Det sista året arbetade han som vanlig sovjetmedborgare innan han via Moskva och Helsingfors tog sig till Stockholm.

Efter en tid träffade Ragnar ännu en norrman i lägret. Han hette Osvald Harrijo och de två kom sedan att följas åt till flera olika läger under de kommande åren. Harrijo hade varit kommunist i sitt hemland och förföljdes och torterades av de tyska ockupanterna för detta. Han bestämde sig för att fly till Ryssland, som var kommunismens paradis på jorden, men när han kontaktade ryska partisaner vid norsk-ryska gränsen gick han samma öde till mötes som ragnar. Osvald dömdes dock till 15 års straffarbete för kontrarevolutionär verksamhet.

När de träffades första gången var det i ett läger intill Archangelsk och Osvald var väldigt sjuk. Ragnar tog sig an honom och kokade te på björkblad och andra örter och Osvald överlevde.

Ragnar berättar i sin bok om att de ibland var så dåliga att de flyttades över till en sjukbarack. Där hände det att en kamrat i sängen bredvid dog under natten. Denne kunde få ligga kvar i flera dagar eftersom ingen berättade – de ville ju ha den dödes matranson.

En dag blev det order om att Ragnar skulle förflyttas och han fick en timme på sig att göra sig i ordning. De båda kamraterna lovade då varandra att om en av dem lyckades bli fri så skulle han berätta om den andre i dennes hemland för att på så sätt försöka få honom fri.

Ragnar såg många människor i lägret som tappat både tro på livet och hopp om någon framtid. Det var många som hade helt resignerat och som inte väntade sig något mera av livet.

Han skrev:

"Jag vågade varken tänka på framtiden eller på det förflutna. Jag försökte bara leva för dagen. När minnena från Sverige, från mitt hem uppe i Jämtland, hotade att välla över mig, försökte jag skjuta dem i bakgrunden. Hade jag börjat grubbla och längta, hade jag varit förlorad."

26 mars 1946 var en dag som alla andra i det inrutade lägerlivet. Ragnar arbetade som vanligt, åt sin frukost, lunch och middag och gick sedan för att elda i en kamin som låg i korridoren. När han låg där på knä på det smutsiga golvet kom en lägervakt fram till honom.

Han log när han sa:

– Du är en stor och lycklig man. Och så sträckte han fram sin hand mot Ragnar.

– Du ska få resa hem, sa han sedan.

Det skulle dock inte bli någon hemresa det första året efter frigivandet. Ragnar Rudfalk gav sig nämligen ut i landet på egen hand för att söka arbete. Under ett års tid arbetade han som flottare på olika leder och han fick många tillfällen att träffa människor och lära sig om deras levnadsförhållanden, vilket han också skildrar på ett fint sätt i sin bok.

Men slutligen skulle längtan till hembygden bli för stark. Och efter att ha fått hjälp av svenska legationen i Moskva började resan i slutet på juli 1947 via Helsingfors och Stockholm till Östersund.

Boken som Ragnar Rudfalk skrev gavs ut på Tidens förlag och blev snabbt en raritet då nästan hela upplagan försvann. Detta skulle enligt en del bedömmare ha berott på att svenska staten inte ville stöta sig med Sovjet under efterkrigstiden och därför såg till att den inte kom till bokhandelsdiskarna. Detta är alltså bara en spekulation och inte alls vederlagt på något vis. Kanske var det bara så att den snabbt sålde slut.

Det var morgon när han kom fram till Hallviken. Det var en fin högsommardag som väntade. På stationen träffade Ragnar två bekanta som jobbade vid järnvägen. Ragnar gick fram till dem, men de tittade bara förvånat på den märklige mannen i rysk uniform.

–Känner ni inte igen mig, undrade han.

– Jo, är det inte Ragnar? Var har du varit?

– I Ryssland.

– I Ryssland? Herregud, då har du väl haft ett riktigt helvete, svarade de.

Grenåskilen är i dag en by med två bebodda gårdar. En dryg mil från Hammerdal.

Sedan lånade han en cykel för att ta sig den dryga milen hem till Grenåskilen.

"Jag åkte vidare, uppför de sista backarna, genom den sista kurvan och så såg jag byn framför mig. Den käraste av alla platser, byn som jag drömt om alla dessa år i fångenskapen och som jag uppgett hoppet om att få se mera."

Ragnar Rudfalk hade kommit hem. Och han hade sin ryggsäck full av nya erfarenheter.

Han hade fått handfasta insikter i det förtryckande Sovjetsystemet. Han hade lärt sig att de ryska vännerna inte var mycket till vänner. Hans olyckskamrat Odd vilade i den ryska jorden. Han hade lärt känna Osvald Harrijo, kommunisten från Kirkenes, som rymt från nazisternas tortyr bara för att bli offer för nya plågoandar.

Epilog: Ragnar Rudfalk jobbade sedan för att försöka få sin kamrat Osvald Harrijo fri från fångenskapen. Detta lyckades också när han senare som ombudsman för Metall fick träffa norske statsministern Einar Gerhardsen och han framförde uppgifterna om Harjo. Då hade det gått ytterligare tio år sedan de skilts åt i ett av lägren. Gerhardsen lyckades på diplomatisk väg få Harjo fri och efter 13,5 år i fångenskap kunde han återvända till Oslo. De båda kamraterna träffades senare vid ett flertal tillfällen.

Ragnar Rudfalk flyttade och levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Göteborg, men flyttade på äldre dagar tillbaka till sina hemtrakter i Hammerdal.

Ragnar Rudfalk till vänster och Osvald Harrijo möttes vid några tillfällen även senare i livet. Bilden är tagen vid en träff i Göteborg på 1980-talet.

Mer läsning

Annons