Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre berättelser från krigets Darfur

/
  • Mubarak Abdallah Ahmed är 22 år gammal och kommer från byn Loka i norra Darfur. Han söker asyl i Sverige.
  • Mohammed Mahmoud är 21 år gammal och kommer från byn Abujadat i norra Darfur. Han söker asyl i Sverige.
  • Abdalrehim Moussa är 28 år gammal och kommer från byn Abujadat i norra Darfur.

När Darfur United åkte hem från minoritets-VM i Östersund tidigare i somras valde flera spelare att stanna kvar. Två av dem, Mubarak och Mohammed bor nu i en lägenhet i Östersund hos sin landsman Abdalrehim, som sedan tidigare fått asyl i Sverige. Alla bär de på en historia från krigets Darfur. Berättat för Per Arnsäter.

Annons

"Janjawidmilisen* kom på hästar, de hade knivar och gevär som de sköt med. De försökte döda alla män, också kvinnor och barn. När de såg att folk gömde sig i sina hus tände de på byggnaderna. De tog all vår boskap. Tillsammans med mina föräldrar och mina syskon flydde jag ut i skogen. Till slut lämnade vi byn efter ännu en attack.

Jag minns att jag skildes från min familj i tumultet som uppstod. Jag var så liten så jag bara följde med folk. Det var döda kroppar och utbrända lik längs vägen till Tchad. I två veckor visste jag inte om min familj levde eller var död, men när jag träffade på en granne som kände igen mig tog han med mig till min familj. Jag bara grät, jag trodde aldrig att jag skulle få se dem igen. Vi fortsatte resan till flyktinglägret i Tchad tillsammans.

I tolv år bodde jag i flyktinglägret. Min familj bor fortfarande där. Flyktinglägret Mile ligger i östra Tchad, det är som en ruta på ungefär två kvadratkilometer. Bristen på mat är konstant och det är många som lider av diarré och andra sjukdomar. Hela familjer trängs i små tält som egentligen bara rymmer några få personer. När jag bodde där var jag hela tiden rädd för attacker från lokalbefolkningen. De kommer med knivar och gevär för att misshandla och stjäla, ibland dödar de. Som kvinna riskerar du hela tiden att bli våldtagen. I flyktinglägret fick vi mat för en månad åt gången, svart sorghum*. Det var alltid för lite så vi åt bara en gång om dagen.

Det fanns en skola i flyktinglägret som jag fick börja studera i, men bara i fem år, sen blev jag för gammal. Förutom skolan fanns det ingenting att göra så jag började spela fotboll. Jag tänkte aldrig att fotbollen kunde hjälpa mig, det var bara ett sätt att fly verkligheten för en stund. När jag var 20 år kom "i ACT", en organisation som samlade alla fotbollsspelare i lägret. Vi delades in i lag och spelade matcher mot varandra. Sen valdes de bästa spelarna ut från mitt läger och flyktinglägren runtomkring. Vi blev Darfur United."

Mubarak Abdallah Ahmed är 22 år gammal och kommer från byn Loka i norra Darfur. Han söker asyl i Sverige.

----------------------

"Jag har alltid spelat fotboll. Även innan kriget kom. Vi brukade vira tygtrasor och plastbitar till en boll som vi spelade med. I flyktinglägret Mile hjälpte jag alltid till med det som behövdes göras, gräva toaletter, bära vatten och dela ut mat. Men när jag inte jobbade spelade jag fotboll.

Ända sedan jag var liten har jag gillat att attackera, ibland på topp, ibland som vänsterytter.

Det fanns inget ställe för oss barn att spela på i flyktinglägret så vi fick leta oss en bit utanför. Först plockade vi bort all sten, sen kunde vi spela på den packade jorden. Vi hade kul trots att det inte var en riktig fotbollsplan eller en riktig boll som vi spelade med.

Jag blev en av de bästa spelarna i hela lägret och tillsammans med Mubarak fick jag chansen att spela i Darfur United. Men jag har aldrig drömt om att komma till Sverige eller Europa. Jag visste aldrig att allt detta fanns. Vi hade varken TV eller internet. Att få lämna flyktinglägret för att spela fotboll i ett annat land var en overklig dröm.

När jag fick veta att vi skulle spela minoritets-VM i Östersund trodde jag inte att det var sant först. Jag blev väldigt glad och upprymd. Jag tänkte aldrig att jag skulle försöka stanna i Sverige innan jag kom, men när flera av mina vänner valde att stanna kände jag att jag också ville göra det. Jag tänkte att det här är min chans att få leva i ett samhälle som är säkert och där jag respekteras. Det är något jag saknat i flyktinglägret. Ljudet av skottlossning har alltid varit närvarande under min uppväxt. I Östersund har jag inte ens sett två människor stå och skrika på varandra.

Min dröm är att fortsätta med fotbollen och om jag har möjlighet vill jag i framtiden återvända till flyktinglägren för att hjälpa de som fortfarande sitter fast där."

Mohammed Mahmoud är 21 år gammal och kommer från byn Abujadat i norra Darfur. Han söker asyl i Sverige.

----------------------

”Jag kommer ihåg allt. För mig är det fruktansvärt att tänka på den dagen. Det var första fredagen i juli 2003 och det var marknadsdag. Tolv människor från min by Abujadat dog, över hundra totalt. Militären och Janjawidmilisen sköt mot oss och jag flydde till skogen. Jag blir fortfarande rädd när jag tänker på den dagen.

När vi gömde oss i skogen kunde vi inte tända eldar för då skulle militären se oss. Många dog av svält och malaria. vi hade inget val, vi var tvungna att söka oss till ett flyktingläger. Jag har förlorat 18 människor i min närhet, vänner, familj och grannar. Hela byar slogs ut. Kvinnor våldtogs och dödades. Allt brändes ner.

För mig är det ohyggligt att tänka på kriget. Två av mina bröder har dött. Min familj är utspridd över Tchad och Sudan. Själv sitter jag här i Östersund.

Ett flyktingläger innebär kaos. Jag vet om män som har blivit bundna och tvingade att se på när deras fruar och systrar blir våldtagna. Familjer blir förstörda. Många återvänder hellre till Darfur än stannar i flyktinglägren i Tchad. Det finns inget rättsystem som skyddar oss, vi är som rättslösa djur. Barn blir sexuellt utnyttjade, män blir dödade och kvinnor blir våldtagna. Så illa är det.

Folk blir galna av att uppleva sådant här.

Jag var tvungen att ta mig därifrån. 2007 anlitade jag människosmugglare för att ta mig till Libyen. Jag betalade motsvarande flera tusen svenska kronor för att åka norrut på en stor lastbil tillsammans med andra flyktingar genom Sahara. Lastbilens flak hade två våningar. Överst var boskapen som skulle säljas, underst satt jag och de andra flyktingarna gömda. Det kändes som att jag var mindre värd än ett får. Resan tog fem dagar.

Vid den libyska gränsen blev vi lurade. Jag blev slagen och inlåst i ett stort garage i tre dagar. Nu ville flyktingsmugglarna ha mer pengar. Det handlade om ren utpressning. Som tur var hade jag redan en släkting som arbetade i Libyen. Han betalade 1 000 dollar till smugglarna. De som inte hade några pengar såldes under slavliknande förhållanden till libyer som erbjöd underbetalda och dåliga jobb. Det fanns inget alternativ.

Jag jobbade i åtta månader som trädgårdsmästare och fåraherde i Benghazi bara för att betala av skulden till min släkting.

Totalt arbetade jag tre år i Libyen. Men när kriget kom 2011 blev det ohållbart att stanna i landet. Folk trodde att alla mörkhyade var legosoldater för Muammar Gaddafi. Som tur var fick jag hjälp av Röda korset att fly till Egypten.

I två år bodde jag i Salloum, ett FN-flyktingläger på gränsen mellan Egypten och Libyen. Vad gör man? Man försöker att hålla i gång. Jag studerade engelska och jag lärde även ut engelska till andra.

När jag fick asyl i Sverige kände jag att nu har jag verkligen fått en chans. När jag landade på Frösön i mars i år var det första jag tänkte på att allt var så vitt, allt var täckt i snö och is.

Min familj lider fortfarande. De kan när som helst drabbas av våld och de har inte tillräckligt med mat. Jag gör mitt bästa för att hjälpa dem.”

Abdalrehim Moussa är 28 år gammal och kommer från byn Abujadat i norra Darfur.

---------------------

Abdalrehim hjälper för närvarande sina landsmän Mohammed och Mubarak med mat och husrum. Men Mohammed och Mubarak ber om ytterligare hjälp med mat och kläder för sig och sina lagkamrater i Darfur United som är i Sverige. Vill du hjälpa till? Mejla Abdalrahim1381@gmail.com

Fotnot: Janjawid betyder ungefär "beväpnade män till häst". Sorghum är en ätbar gröda.

Mer läsning

Annons