Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jazzfest med varierat utbud

Skumpande boogie, souliga ballader, funkiga kioskvältare och skira sommarsvenska utflykter.

Annons

Utbudet var påfallande varierat vid den femte Jazz Rhythm Fest i går kväll, som för året lämnat Gamla Teatern för Storsjöteatern och lockat en större publik än fjolårets dipp.

En snabbenkät från scenen visade dessutom att merparten av publiken inte besökt jazzfesten tidigare, vilket är en uppmuntrande signal.

Först ut är rutinerade Steve Dobrogosz som kompar den påfallande souliga Anna Christoffersson. I mina öron är hennes egna låtar bäst, medan covers inklusive en såsig variant på Leon Russels ”Song for you” hade behövt mer tempo.

Dessutom väljer Dobrogosz att alltför ofta hamra på pianot så att han överflyglar Christoffersson om uttrycket tillåts.

Varierade är också ”pausbandet” Jump4joy som gör tre set och emellanåt visar både känsliga och riviga talanger. Ambitionen att rocka lurar dock herrarna att göra väl mycket skumpig boogierock av en sort som visserligen funkar i ölhallar, men snabbt tröttar mina öron, liksom det något flåsiga mellansnacket.

Däremot svarar de fem medlemmarna i Oddjob mot mina högst ställda förväntningar – och detta trots att frontmannen Goran Kajfes tyvärr inte är med.

Alla är ruskigt samspelta, men Per Ruskträsk Johansson och Daniel Karlsson spelar med häpnadsväckande auktoritet och finurlighet. Herrarna gör sommarskira svenska versioner av Clintans filmmusik (!), kompakt funkjazz och oerhört vackra slingor.

Jag kan bara instämma med den åhörare som beklagar att ett så bra band bara hinner spela en timme, det var alldeles för lite.

Vid ÖP:s pressläggning återstod de svängiga islänningarna i Mezzoforte och Hanne Boel hade hunnit halvvägs in i sitt set, kompat av utsökta Jacob Karlzon 3.

Det är kvalitet rätt igenom, Karlzon är en flyhänt och ständigt uppfinningsrik pianist som jag har svårt att få nog av, han hör tveklöst till landets skickilgaste och bästa instrumentalister.

Hanne Boel öppnar med Cohens ”A thousand kisses deep”, lite slickt och välkammat. Men det tar sig och Boels blandning av popsoul och jazz är smakfull, driven och rutinerad. Publiken har hon med sig redan frånförsta numret.

Vi berättar om Mezzoforte i måndagens tidning.