Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jill Johnson är en barntillåten artist på gott och ont

Jill Johnson
Fäviken, fredag
Betyg: 3

Annons

Jill Johnson på Fäviken Game Fair – vilken klockren och lyckosam bokning av arrangörerna.

Dels eftersom hon och hennes countrymusik verkligen passar in på en jakt- och friluftsmässa på den jämtländska landsbygden. Dels eftersom hon genom tv-serien ”Jills veranda” har fått en massiv nystart i sin musikkarriär. Nu är hon kanske mer folkkär – och samtidigt hipp – än någonsin.

Konserten börjar försiktigt, och den som främst vill ha ösig countryrock blir inledningsvis besviken.

Jill Johnson och hennes finfina kompband på fem herrar (varför presenterar hon dem inte?) spelar ”If I needed you” av Townes van Zandt och Gillian Welchs ”Orphan girl”, som båda har tolkats i ”Jills veranda”. Det är kvällens två bästa låtar. Jill spelar akustisk gitarr och sjunger bra, såklart, även om sången mixas väldigt vasst ut i högtalarsystemet.

Men att efterskapa den där intima och, i brist på bättre ord, äkta stämningen ur sex timmars tv-program låter sig ju, tyvärr, omöjligen göras under en dryg entimmeskonsert. Särskilt när det finns en publik där många vill partaja och ha kul. Det förstår Jill Johnson, och resten av konserten är överlag ösig.

Det lågmälda är ju inte heller representativt för hennes artisteri. Hon är mer än sorgliga countryvisor, hon är även rock och powercountry.

Under de stabbigare och rockigare numren som ”The chill”, ”Jacked up heart” och ”Fast trip up” är det ganska musikaliskt anonymt och lätt att tappa intresset. Men när det kommer in poppigare melodier – som i ”A woman can change her mind” – blir det medryckande.

Jill Johnson bjuder också på några fler covers: ”No surrender” av Bruce Springsteen och som sista extranummer ”Going down to the river” av ”Jills veranda”-bekantingen Doug Seegers.

Hon är en proffsig underhållare med ofantlig rutin, som får i gång publiken med handklapp, håller blicken uppe och ler, ibland även när texterna är sorgliga. Mellansnacket känns relativt spontant. Hon verkar sympatisk och lätt att tycka om, men det är just den där entertainment-fernissan som gör att det sällan berör bråddjupt, som artister som nämnda van Zandt och Welch.

Jill Johnson är en barntillåten artist, på gott och ont.

Det finns förresten en del barn bland publiken, som är en stor, åldersblandad och taggad skara. Redan en timme innan spelningen börjar folk ställa sig längst fram vid kravallstaketet.

När konserten drar i gång blir någon i de främre, trängre delarna, närmast övertänd och slänger upp ett par kalsonger på scenen. Handlingen verkar generera ett copy cat-beteende och snart säger Jill:

– Kära publik, jag har fått tre par kalsonger.

Hon tillägger att hittills i karriären har hon bara fått ett (1) par herrtrosor uppkastade. Fäviken har alltså rekordet – och mer ska det bli.

– Nu har jag fyra fillingar, säger Jill innan första extranumret och som på beställning flyger det upp några par till på scenen.

När hon går av scenen för allra sista gången håller hon underbyxorna högt i luften, nästan som troféer. Trots det dröjer sig den barntillåtna känslan kvar.

Läs mer:

Magsjukan hindrar inte stjärnans besök i länet