Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jucka mot lyktstolparna och gå ostörd hem i natten

Annons

Någon sa att det enklaste sättet att få sitta ensam på ett dubbelsäte på en buss eller ett tåg om man skulle vilja det, det är inte att ställa sin väska på sätet bredvid och titta ut genom fönstret när sätena runt omkring fylls upp av människor – det är att stirra stint på den som just stiger ombord, klappa eller smeka sätet med handen och kanske till och med ropa kom hit, kom hit, jag vill sitta riktigt nära dig.

Då blir man garanterat ensam på dubbelsätet hela resan.

Alla vill ju undvika den som så desperat söker kontakt, eftersom vi är lärda kulturellt att den som gör sådant kan vara galen på precis vilket sätt som helst.

Ibland funderar jag på det här med bussätet när jag befinner mig på stan sent om kvällarna (vilket händer mycket sällan numera, men det händer i alla fall).

På stan gäller ju djungels lag.

Eller är det kanske männens lag. De fulla männens lag, för att vara precis.

De som på långt håll ser ett hår eller ett kjoltyg eller något annat de identifierar som "en brud" och som till okända kvinnor i blandade åldrar kan ropa "Ska du med hem och knulla?" eller kanske bara "öööööööööööööh och sedan jucka lite planlöst mot närmaste lyktstolpe, mot bankomaten om det är i den kön de råkar stå, eller kanske ut i tomma luften, för att – som det heter på nyliberal nysvenska – vässa sin varumärkeskommunikation.

Vid det här laget har de flesta kvinnor jag känner redan bytt sida av gatan, letat sig bort från buskage, tagit upp sin telefon och låtsasringt någon eller börjat krama nyckelknippan i fickan hårdare, med hyfsad kunskap om vilket självförsvarsvapen den rätt hanterad skulle kunna vara om mannen i fråga visar sig vara en våldtäktsman snarare än ytterligare en juckbrölare som passerar i våra liv.

Vi är så vana det här att vi – sorgligt nog – utan djupare eftertanke anpassar oss.

Frågan är bara vilken eftertanke juckbrölarna ägnar sitt eget beteende.

Och det här är bussätet kommer in.

Efter att ha stämt av med vänner av alla kön, åldrar och läggningar står det klart att ingen sett eller hört talas om någon som fått napp på det där sättet.

Det är alltså mycket väsen för ingenting.

Och det är här jag börjar tänka att juckbrölaren nog avslöjat sig för länge sedan.

Han – eller kanske hen, ett ord jag vet att ni älskar – vill i själva verket inte alls ha med någon hem.

Det desperata kontaktsökandet är, precis som på bussen eller tåget, ett sätt att garanterat få gå eller åka ensam hem. Hen vill vara ifred helt enkelt och har hittat det ultimata sättet att få vara det.

Så måste det ju vara, inte sant?

Och det bästa av allt med denna upptäckt?

Att den funkar åt båda hållen.

Så nästa gång en kvinna önskar gå ostörd genom stan nattetid kan hon häva ur sig högljudda, enstaviga brölinviter och jucka mot alla lyktstolpar längs gatan.

Därmed garanteras hon en väg hem i ensamt, fridfullt majestät. (Eller så blir hon tvångsomhändertagen, eftersom den beteenderepertoar som finns för kvinnor i det offentliga rummet är så snålt tilltagen. Någon modig kan väl testa och återrapportera).